Irving beskyller Birro för ”försåtlig retorik” i abortdebatten

Irving beskyller Birro för ”försåtlig retorik” i abortdebatten

Debattören Mattias Irving, från Seglora tankesmedja, bemöter Marcus Birros debattartikel i Svd Opinion i en replik där han hävdar att Birro skriver helt osakligt om abortfrågan. Det är den medicinska verkligheten och inte några missriktade känslor som ska ligga till grund för den svenska abortlagstiftningen, menar han således.

Tidigare har Irving även bemött även Sanna Raymans inlägg i abortdebatten, och då varnat henne för risken att hon ofrivilligt opinionsbildar i en helt annan riktning än vad hon egentligen hade avsett, om hon inte tar hänsyn till alla fakta.

I sin ledare i SvD återvänder flera gånger Sanna Rayman till ord som ”obehagligt” och ”outhärdligt” i sitt resonemang där. Alltför lätt fylls då våra tankar av bilder på ett utelämnat, övergivet, förskjutet spädbarn, helt ensamt och värnlöst. Vår förmåga att känna empati är en gåva –men inte alla har den, så låt oss vara tacksamma för den. Men låt oss dock också minnas att den kan missriktas. Ingen omsorg i världen kan förvandla ett aborterat foster till ett litet spädbarn.

Irving ger sken av att han har all samlad medicinsk expertis på sin sida i sitt självsäkra konstaterande att det aborterade barnet inte är något barn. Men han undviker att redovisa fakta som inte stöder hans distinktion mellan foster och människa, foster och barn.

Som att Elisabeth Rynning, professor i medicinsk rätt vid Uppsala universitet, gör följande förklaring i Dagen:

Om ett foster föds levande betraktas det enligt svensk lag som ett barn.

Professor Rynning säger till Dagen att det behövs tydligare riktlinjer för perioden kring födelsen:

Det skulle behöva klargöras vad små patienter har för skydd och ställning.

Med hjälp av egna intervjuer av lämpligt utvald medicinsk expertis som grund fastslår Mattias Irving att sent aborterade foster aldrig är livsdugliga, att de knappast har någon jagupplevelse och att de, trots vad abortpersonal omvittnat, ingalunda utstår något som kan likna en dödskamp (!)

Dessa små foster, som enligt personalen uppvisat livstecken såsom hjärtslag, andning, rörelser, gnyenden och ibland skrik är att betrakta som redan döda varelser som visar reflektoriska livstecken:

Att ett foster tar andetag är alltså inte särskilt konstigt; så har det betett sig ända sedan tiden då lungorna först bildades.
Det upplevs som psykiskt påfrestande för många abortsköterskor när fostret rör på sig efter aborten. Det är fullt begripligt.

Mattias Irving medger alltså att sjukvårdspersonalens reaktioner är fullt begripliga men beskyller däremot abortmotståndare i allmänhet och Marcus Birro i synnerhet för att, i debatten som följt efter artiklar i bl a Dagens Medicin om hur personal slagit larm om psykisk ohälsa på abortklinikerna, begagna sig av ”dessa små rörelser i en försåtlig retorik” när man beskriver det som att fostret ”lever” efter aborten och sedan läggs att dö.

Men Irving glömmer att det faktiskt inte alls är någon debattör i abortfrågan som vittnat om dessa sena aborter med levande framfödda foster, utan just den personal han säger sig ha förståelse för. Han tycks vidare utgå från att den sjukvårdspersonal som är verksamma vid abortkliniker, är så bristfälligt utbildade att de inte inser att det framfödda abortbarnet som uppvisar andning, hjärtslag, rörelser och ibland gråt i själva verket är en stendöd varelse. Som bara råkar ha lite ”autonoma reflexer”.

Varför abortmotståndare skulle vara bättre informerade om abortbarnens verkliga tillstånd (där de bara ser ut och hörs som att de lever fast de inte alls gör det…) än sjukvårdspersonalen framgår inte:

Fastän aborterade foster inte ens har någon förmåga att andas på egen hand framställer Birro förloppet som en utdragen dödskamp, vilket är en omskrivning som våldför sig på fakta och utsätter aborterande kvinnor för förvirring och oro i en redan psykiskt påfrestande situation.

Återigen; Irving förvränger själv fakta när han bortser från att det är sjukvårdspersonal som berättat om levande framfödda abortbarn och därmed enligt hans sätt att resonera borde vara måltavla för hans beskyllningar om att ha ”våldfört sig på fakta”. Men han föredrar att utmåla sina konspirationsteorier i debattartikeln i Svenska Dagbladet:

Abortmotståndarna gör därmed en Disneydebatt av abortfrågan. De målar upp bilder av små älskvärda personer som kämpar mot omöjliga odds i en kall, hård värld. Man slår an samma strängar i oss som får oss att gråta när Bambis mor blir skjuten. Istället för en abortlag byggd på medicinska fakta vill Birro ha en lag som lutar sig mot en sådan svartvit känslodynamik.

Diskussionen handlar ytterst om var man drar gränsen mellan foster och människa, och den frågan har abortmotståndarna drivit i alla år, skriver Irving:

Förr eller senare väcks förslaget att helt enkelt utradera skillnaden mellan en cellklump och en människa.

Irving beskyller till sist Birro för att använda sig av den mest utslitna av alla politiska klyschor, den att han ensam står emot en stark PK-elit. Detta ännu ett retorisk knep, skriver han, ”eftersom Marcus Birro inte kommer att finna några fakta som hjälper honom att vinna abortdebatten”.

Men är Birro verkligen ute efter att ”vinna” abortdebatten, kan man undra? Han beskriver sig inte ens som abortmotståndare men har en erfarenhet av sorg efter att ha mist två barn genom missfall. Birros poäng är ju att det handlar om barn, inte cellklumpar. Och det resonemanget gillar inte Irving. HÄR kan man läsa Marcus Birros svar till Mattias Irving i en slutreplik i Svenska Dagbladet.

Svensk abortpolitik präglas av politisk korrekthet

Snarare är det Irving själv som framstår som den ensamme inbillade sanningssägaren när han påstår att det inte existerar en PK-elit i Sverige när det gäller abortfrågan. Det vet alla att det gör. Överallt bekräftas att det finns ett aborttabu som i årtionden styrt den politiskt korrekta abortpolitiken.

Det nya är väl att denna abortpolitik efter att i åratal lyckats trycka ner och förhåna alla som haft reservationer mot denna med glåpord, marginalisering och andra bestraffningar, nu faktiskt börjar tappa mark. Aborttabuet är på väg att sprängas -oåterkalleligt!

Och allt eftersom forskningen om människans första period i livet framskrider, desto mer okunnigt och falskt klingar benämningen ”cellklump” för att beskriva den unika mänskliga individ som redan tidigt börjar sin explosionsartade och fantastiskt imponerande utveckling i livmodern. Att beskriva ofödda barn med ett så motbjudande uttryck visar på en sådan brist på kunskap och respekt för människolivet som man trodde endast tillhörde oupplysta människor i förgången tid.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *