När sex SD-kvinnor idag skriver en debattartikel om abort i Aftonbladet rörs genast nästa abortstorm upp.
De sex hänvisar till abortdebatten som tog fart när tidningar för några veckor sedan rapporterade om hur aborterade foster har visat sig leva i upp till en timme efter aborten och på olika sätt lämnats att dö. Eftersom abortlagstiftningen handlar om liv och död är det viktigt att debatten fortsätter, skriver de.
Vill sänka tidsgränsen för abort till vecka 12
Själva vill de se en sänkning av tidsgränsen för abort, från vecka 18 till vecka 12.
Kvinnan bör ha rätt till sin egen kropp, men det har hon ju inte bara vid graviditet utan även när hon avstår från att använda preventivmedel och därmed tar risken att bli gravid, påpekar de:
Rätten till abort måste alltså sättas i relation till skyldigheten att använda preventivmedel om graviditet är oönskad, och den måste även sättas i relation till det ofödda barnets rätt till sitt liv! För ett liv är precis vad det handlar om.
I samma sekund som ägget befruktas finns där allt som krävs för att det med tiden ska utvecklas ett unikt litet barn, skriver de:
Ett barn som vid den övre tidsgränsen för abort, vecka 22, kommit så långt i sin utveckling att det kan uppfatta smak, höra och känna igen moderns röst, och känna. Ultraljudsbilder visar ibland hur barn i vecka 21 både suger på tummen och smeker sig själva i ansiktet.
Trots att SD-kvinnornas förslag om sänkning av den övre abortgränsen skulle innebära att svensk abortlag är i linje med abortlagen i de flesta europeiska länder, skruvas tonen från de abortliberala upp i falsett.
Pernikliski i Aftonbladet: Ett idiotiskt förslag
Daniel Pernikliski skriver i Aftonbladet och kallar förslaget idiotiskt.
Abortfrågan ska avgöras av oberoende läkare och inte av hemmafilosfoer, skriver han och är märkbart upprörd av SD-kvinnornas argumentation:
Allvarligt talat – vem använder abort som preventivmedel?
På riktigt!?
Vem tänker: ”ä vad fan, strunt i skydd, jag skrapar bara bort eländet om det skulle behövas”?
Daniel Pernikliski tror att kvinnor som tänker så knappast ens finns. Och om så vore, är det ju löjligt att man skulle kunna råda bot på det problemet genom att sänka tidsgränsen för abort. För om någon mot förmodan använder abort på det sättet, skulle ju det självklara steget vara att ta bort fostret så fort som möjligt, menar han.
Myten om kvinnan som ständigt offer
Feminister har ofta talat om “horan och madonnan”, en schablonbild om kvinnor man menar frodas, inte minst i männens värld. När det gäller Pernikliski tycks han utgå från att kvinnor på sätt och vis är madonnor (fast aborterande sådana) som till skillnad från män i största allmänhet aldrig skulle göra moraliska felslut eller handla ologiskt. Som att lite lättvindigt “chansa” på att ha sex utan preventivmedel, eller att i det längsta förtränga en graviditet. Eller att köra över sin egen innersta vilja och i sista stund tillåta sig pressas till en abort för att blidka en upprörd pojkvän eller make.
Det är en falsk bild av kvinnan, vill jag hävda. Och när det gäller abort frodas ju sådana falska bilder där kvinnan av abortliberala förespråkare jämt och samt utmålas som ett offer för olyckliga och närapå icke förutsägbara omständigheter vilka leder till oönskade graviditeter. Samtidigt som man med emfas och sedvanlig brist på logik framställer samma stackars kvinnor som högst kompetenta beslutsfattare över liv och död, där man självständigt och helt efter sin egen vilja rationellt alltid fattar bästa beslutet. Om så vore fallet, varför ångrar så många kvinnor sina aborter? Varför mår så många dåligt? Varför saknar de sina barn som de lurades tro var en beställningsvara man kunde avvara för att få tillbaka vid ett bättre tillfälle?
Smutsig krigföring i abortdebatten
Pernikliski tycker också att SD-kvinnorna lägger allt ansvar att skydda sig mot en graviditet på kvinnan. Orättvist enligt honom. Jag håller med om att även männen behöver ta större ansvar. Samtidigt blir ju det mer näraliggande ansvaret för eventuell graviditet en rimlig konsekvens av att det är kvinnan ensam som är ansvarig för abortbeslutet.
En man som vill behålla det barn som även är hans, eller låta abortera det, har juridiskt sett inget att säga till om. Dessutom är det ju så, vilket Pernikliski inte alls nämner, att en stor andel kvinnor faktiskt pressas till abort av sina pojkvänner eller män som tycker att abort är en baggis för kvinnan att genomgå.
Han söker istället idogt efter fler anklagelsepunkter mot SD-kvinnorna i deras debattartikel:
Huruvida fostret har naglar och kan suga på tummen är inte det som ska avgöra.
Att framhäva dessa fostrens tidiga talanger är däremot ett väldigt effektivt sätt att få de som genomgår abort att framstå som mörderskor.
Och det är smutsig krigföring.
Om något är smutsig krigföring så är det snarare Pernikliskis metod att kväva all debatt med nedsättande omdömen om “hemmafilosofer” och att fördomsfullt påstå att beskrivning av fosterutvecklingen (lite hånfullt beskrivet som “fostrets talanger”) i åldern för den övre tidsgränsen är detsamma som att kalla kvinnor som genomgår aborter för barnamörderskor!!!
Kränkande mot kvinnor som vill diskutera abort
Pernikliskis inlägg inte bara saknar helt barnperspektiv eller, om man så vill, fosterperspektiv – det är också en kränkning av de kvinnor som vill diskutera den övre abortgränsen. Enligt honom ska den diskussionen föras i första hand av oberoende läkare. Vad detta “oberoende” innebär förklarar han inte närmare. Men läkare är inte ett slags allvetande gudar i vita rockar, utan vanliga människor med olika tolkningar och uppfattningar i medicinska och etiska frågor. Vad vi däremot vet angående läkare och abort är att en majoritet av svenska gynekologer, alltså den yrkesgrupp som utför abortingreppen, anser det önskvärt att läkare ska ha rätten till samvetsfrihet i sin yrkesutövning.
Det är märkligt att en skribent på Aftonbladet vill hålla borta vanliga kvinnor från den viktiga diskussionen om abort med tillmälen som “hemmafilosofer” och beskyllningar om att kalla andra kvinnor barnamörderskor. Pernikliski vet ju knappast vilka av de kvinnor som deltar i abortdiskussionen som har egna erfarenheter från abort, kanske även sena sådana.
Många kvinnor som själva har traumatiska upplevelser av abort intar en abortkritisk hållning. Och kvinnors syn på abort, vare sig man befinner sig på den abortkritiska eller den abortliberala sidan, borde vara välkommen i abortdiskussionen – även om vi inte råkar ha en läkarlegitimation i fickan.