Inte helt överraskande valde Europarådets parlamentariska församling vid en omröstning igår, onsdag 25 januari, att ställa sig bakom förslaget att förhindra/förbjuda (prohibit) dödshjälp.
Här är resolutionen i sin helhet:
Skydda mänskliga rättigheter och värdighet genom att ta hänsyn till tidigare uttryckta önskemål från patienter
Resolution 1859 (2012)1
1. Det råder en allmän konsensus baserad på artikel 8 i den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter (ETS nr 5) om rätten till privatliv att det inte får göras något ingripande som påverkar en person utan hans eller hennes samtycke. Ur denna mänskliga rättighet strömmar principerna om personlig autonomi och principen om samtycke. Dessa principer säger att en duglig vuxen patient inte får manipuleras och att hans eller hennes vilja, när den är tydligt uttryckt, måste råda även om det innebär avslag av behandling: ingen kan tvingas genomgå en medicinsk behandling mot hans eller hennes vilja.
2. Europarådet har tagit med denna princip i konventionen för skydd av mänskliga rättigheter och människans värdighet med avseende på tillämpningen av biologi och medicin: Konventionen om mänskliga rättigheter och biomedicin (Oviedokonventionen, ETS nr 164) , som juridiskt binder majoriteten av medlemsländerna. Konventionen omfattar även den situation då en patient inte längre kan uttrycka sin vilja genom att föreskriva att de tidigare uttryckta önskemålen rörande ett medicinskt ingripande av en patient som inte vid tidpunkten för ingreppet befinner sig i ett tillstånd att uttrycka sina önskemål ”ska beaktas”.
3. De sätt på vilka dessa önskemål kan formaliseras är förhandsdirektiv, levnadstestamenten eller fortlöpande fullmakt. I rekommendation CM/Rec (2009) 11 om principer om fortsatta fullmakter och förhandsdirektiv för inhabilitet rekommenderade ministerkommittén att medlemsländerna främjar dessa, och fastställde ett antal principer som vägledning för medlemsstaterna att reglera dem.
4. Men på fältet är situationen i Europa mycket varierande, allt från någon som helst lagstiftning om förhandsdirektiv till specifik lagstiftning som ger dem bindande verkan. Även där det finns specifik lagstiftning är den inte alltid helt genomförd. Det är alltså idag bara en liten minoritet av Europarådets 800 miljoner medborgare som faktiskt har förhandsdirektiv, levnadstestament och/eller fortlöpande fullmakt – vilket gör det svårt, för att inte säga omöjligt, att ta hänsyn till sina tidigare uttryckta önskemål, och därmed effektivt skydda sina mänskliga rättigheter och värdighet.
5. Denna resolution är inte avsedd att behandla frågor om dödshjälp eller assisterat självmord. Dödshjälp, i betydelsen avsiktligt dödande genom handling eller underlåtenhet av en beroende människa till hans eller hennes påstådda nytta, måste alltid vara förbjuden. Denna resolution begränsar sig alltså till frågan om förhandsdirektiv, levnadstestamenten och fortsatta fullmakt.
6. Den parlamentariska församlingen anser att det är väsentligt att snabba framsteg görs på detta område av medlemsstaterna för att säkerställa att människors mänskliga rättigheter och värdighet garanteras över hela kontinenten. Den rekommenderar därför att medlemsstaterna:
6.1. undertecknar, ratificerar och fullt ut genomför Oviedokonventionen, om de inte redan har gjort det;
6.2. tillämpa ministerkommitténs rekommendation CM/Rec(2009)11 om principer för fortsatta fullmakter och förhandsdirektiv för arbetsoförmåga;
6.3. se över, om det behövs, sin relevanta lagstiftning i syfte att eventuellt förbättra den:
6.3.1. för länder utan specifik lagstiftning i frågan – genom att införa en ”färdplan” mot sådan lagstiftning som främjar förhandsdirektiv, levnadstestament och/eller fortlöpande fullmakt, på grundval av Oviedokonventionen och rekommendation CM/Rec(2009) )11, som inbegriper samråd med alla intressenter innan lagstiftningen antas i parlamentet, och förutseende en informations- och medvetandehöjande kampanj för allmänheten, såväl som för läkar- och juridiska professioner efter antagandet;
6.3.2. för länder med specifik lagstiftning i frågan – genom att se till att de relevanta Europarådets standarder uppfylls av denna lagstiftning, och att allmänheten, såväl som läkar- och juridiska professioner, är tillräckligt medvetna om det och implementerar det i praktiken.
7. Församlingen erinrar om sin rekommendation 1418 (1999) om skyddet av de mänskliga rättigheterna och värdigheten för terminalt sjuka och döende, och rekommenderar att de nationella parlamenten, när de lagstiftar på detta område, respekterar följande principer, utöver de som fastställs i Oviedokonventionen och ministerkommitténs rekommendation CM/Rec(2009)11:
7.1. självbestämmande för kapabla vuxna i händelse av deras framtida oförmåga, genom förhandsdirektiv, levnadstestament och/eller fortlöpande fullmakt, bör främjas och ges företräde framför andra skyddsåtgärder;
7.2. förhandsdirektiv, levnadstestament och/eller fortlöpande fullmakt bör i princip göras skriftligen och beaktas fullt ut när de är korrekt validerade och registrerade (helst i statliga register);
7.3. det bör finnas en möjlighet att dela upp funktionen att företräda personen mellan en egendomsadvokat och en separat person för hälsa och välfärd; bestämmelser om möjlighet till offentligt förordnande bör även göras i de fall den enskilde inte själv har förordnat, där detta är i den enskildes bästa;
7.4. Förhandsanvisningar i förhandsdirektiv och/eller levnadstestamenten som strider mot lagen, eller god sed, eller sådana som inte motsvarar den faktiska situation som den berörda parten förutsåg vid tidpunkten för undertecknandet av dokumentet, bör inte tillämpas;
7.5. förhandsdirektiv, levnadstestamenten och/eller fortlöpande fullmakter bör vara tillgängliga för alla; därför bör komplicerade former eller dyra formaliteter undvikas;
7.6. kompetenta vuxna bör uppmuntras att med jämna mellanrum (till exempel en gång om året) granska förhandsdirektiven, levnadstestamenten och/eller fortlöpande fullmakt som de har gjort, och bör kunna återkalla och/eller ändra dem när som helst;
7.7. ett system för tillsyn för att bekämpa missbruk bör inrättas enligt vilket en behörig myndighet har befogenhet att utreda och vid behov ingripa, särskilt i fall där en ombud inte agerar i enlighet med den fortsatta fullmakten eller i intresset. av bidragsgivaren;
7.8. surrogatbeslut som bygger på generella värdebedömningar som finns i samhället bör inte vara tillåtliga och i tveksamma fall måste beslutet alltid vara livsförhållande och livsförlängning.