Abort som mänskligt rättighet leder till en dödens kultur, skriver Mats Tunehag på Newsmill och knyter an till den senaste tidens debatt i abortfrågan, som egentligen inte handlade om abort utan om redan födda barn. Filosoferna och etikexperterna Giubilini och Minerva skrev en artikel i ansedda Journal of Medical Ethics som uppmärksammats i bland annat The Telegraph, där de menar att samma argument som används för att rättfärdiga aborter bör kunna användas för rätten att döda nyfödda spädbarn.
Att döda nyfödda lika okej som abort
Enligt de båda filosoferna är nyfödda barn likaväl som foster endast ”potentiella personer”, vilket borde leda till att man där abort tillåts också möjliggör spädbarnsmord, vilket de benämner ”efter födelse-abort”. Detta för att betona att dödandet av en nyfödd snarare är att jämföra med abort än med att mörda ett barn, eftersom det nyfödda barnet inte hunnit utveckla ett medvetande om sin person och inte bedöms ha förmågan tll självreflektion.
Mats Tunehag kommenterar ordbruket när man talar om postnatal abort, det vill säga att ta livet av nyfödda barn – och påminner om att president Obama länge stöttat detta.
Själv tycker han däremot att Giubilinis och Minervas förslag är vidrigt, men kan ändå se en poäng :
Men man måste medge att det finns en konsekvens i dessa abortliberalers resonemang: Varför skulle det vara mer fel att ta livet av ett barn i 52:a eller 122 veckan än i den 12:e eller 22:a veckan?
Språket som vapen för att döda
Tunehag förklarar att människor som vill ta sig rätten att avliva andra brukar använda sig av språkförvanskning för att rättfärdiga sina gärningar.
Så gjorde man under Förintelsen liksom vid massmorden under Stalins och Maos ledning på 1900-talet-Och vid folkmorden i Rwanda och Kambodja:
I samtliga dessa fall förvanskades språket för att avhumanisera och demonisera dem man ville döda. Det var undermåliga halvmänniskor, kackerlackor, de kallades folkets fiender eller hinder för landets utveckling.
Då gällde det exempelvis judar, handikappade eller en viss socioekonomisk grupp. Staten, grupper och enskilda tog sig rätten att ha ihjäl dem man inte önskade av en eller annan anledning, skriver Tunehag och kopplar det till nutidens oönskade människor:
En liknade språklig förvanskning finns när det talas om abort, barnamord och dödshjälp. Avlägsnande av livmoderinnehåll. Postnatal abort. Rätten till en värdig död. Även idag handlar det om stater, grupper och enskilda som driver rätten att ha ihjäl dem man inte önskar.
Och när Folkpartiet här i Sverige beslutar att abort ska vara en mänsklig rättighet så handlar det om en språklig dimridå som förvanskar betydelsen av mänskliga rättigheter, skriver Tunehag och påminner om att mänskliga rättigheter existerar för att skydda mänskligt liv och upprätthålla människovärdet.
Fiilosofernas förslag
Fiilosofernas förslag har diskuterats hett och intensivt av många, även om påfallande få svenska tidningar tagit upp ämnet. Men i en ledare i Dagen skriver Birger Thureson om hur bejakandet av mord på spädbarn iinte är något nytt utan var vanligt förekommande i den antika grekiska och romerska kulturen.
Motståndare till barnamord hånades
Kristna och judar hånades när de motsatte sig att småbarn dödades. Och även i dag sker barnamord på vissa platser i vår värld där den judisk-kristna traditionen inte utgör en moralisk grundval, skriver teologen Camosy som Thuresson citerar.
Men här hemma väcker förslaget om barnamord anstöt, konstaterar han:
Giubilinis och Niervas artikel har upprört läsarnas känslor. Viktigare är att den får sätta igång tankeverksamheten, så att vi ser och diskuterar vad som faktiskt sker när människolivet inte längre hålls för heligt och människovärdet okränkbart.
För sex år sedan skrev Marie Söderqvist en krönika i Expressen där hon ifrågasätter abort och gör just en jämförelse mellan födda och ofödda:
Ingen tycker att det är okej att döda ett barn som har fötts fram trots att ett litet nyfött barn är lika hjälplöst som ett foster. Det dör om det inte tas om hand.
Marie Söderqvists poäng är att det inte finns någon naturlig gräns där ett foster är för odugligt och outvecklat för att betraktas som en människa, utöver den när livet först uppstod:
Ofta försöker abortförespråkare säga att det finns någon annan gräns, som när embryot växer fast, när hjärnan utvecklas, när fostret ler eller något sådant – eller, som sagt, när det kan överleva utanför mammans kropp. Men alla de där gränserna är flytande och godtyckliga.
Söderqvist skriver att sena aborter är ett problem, men att det felaktiga med abort egentligen gäller alla aborter, eftersom det innebär att döda ett barn. Och när nu etikerna i artikeln i Journal of Medical Ethics propagerar för att förlänga rätten till abort till efter födelsen också på den grund av att man anser sig kunna flytta fram gränsen för när ett barn räknas som människa, har Söderqvist fått mer rätt än hon själv trodde när det gäller godtyckliga bedömningar…
Så kan man konstatera att Alberto Giubilini och Francesca Nierva å den ena sidan och Marie Söderqvist och Mats Tunehag å den andra faktiskt delar uppfattningen om att det egentligen inte är någon större skillnad på det ofödda barnet och det nyfödda. Men värderingen om huruvida den lilla människan äger rätt till liv och respekt eller ej utgår från vitt skilda värdegrunder och ger olika resultat; ett levande barn eller ett avlivat barn.
Människovärdet hos ofödd och nyfödd
Den största skillnaden mellan född och ofödd ligger snarare i det faktum att man ju faktiskt kan både se, höra och ta på det nyfödda barnet. En synlig baby visar tydligt att man har en levande liten människa framför sig, det går liksom inte att bortförklara. Och det är utifrån detta den moraliska bedömningen om människovärdet ofta görs.
Kan det vara så att det man värjer sig emot angående spädbarnsmord, är att avlivningen av den lilla människan känns mer outhärdlig att tänka på när det, i och med att barnet är synligt utanför kvinnans kropp, inte längre går att förneka att det är just en människa vi har framför oss?
Sena aborter svårare för personalen
För redan nu aborteras ju faktiskt ”oönskade” foster i Sverige som är mer eller mindre jämngamla med de för tidigt födda önskade barnen som självklart anses värda att kosta på en resurskrävande vård. Sena aborter upplevs som svårare för personalen eftersom det så tydligt är ett barn då.
Så här berättade en barnmorska i radioprogrammet ”Det svåra valet” i P1 som sändes för några år sedan:
De aborter som är mellan 18 och 22, de ger oss en speciell känsla hos oss i personalen, för de är ju ganska stora. Speciellt om de är runt 20-21 veckor. Det blir liksom en annan tyngd i det arbetet, jämfört med en kvinna som är i vecka 14. Fostren är stora. De är mera… alltså foster ser ju ut som ett foster; armar och ben och allting finns ju där i vecka 14, men det är ju väldigt mycket foster då… Är de runt vecka 20 så är de ju mera likt ett barn, så att säga. Det blir väldigt tydligt för oss, som jobbar, att det är ett liv som inte fick bli ett liv.
Den högst förståeliga moraliska indignationen över Giubilinis och Niervas människosyn kanske ska ses i ljuset av detta faktum, och då kan man ju undra om de – rots sitt obehagliga förnekande av människovärdet hos små barn – inte har slagit huvudet på spiken? För visst är det absurt att barnets rumsliga position – inuti eller utanför livmodern – ska få avgöra om det är en människa eller inte?