Vem sätter agendan, skriver Ruth Nordström i en ledare i Världen idag, där hon ifrågasätter den makt RFSU ges som officiell rådgivare för tjänstemän i Regeringskansliet, för Sidapersonal och all svensk ambassadpersonal på samtliga utlandsmyndigheter.
I materialet ska all personal av RFSU få lära sig hur ”man bäst för dialog om de ofta känsliga frågorna kring sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.” RFSU:s linje likställs i varje fråga med Sveriges officiella hållning och all personal får alltså ett officiellt uppdrag att aktivt driva RFSU:s frågor.
RFSU har mött stark kritik från många håll för sitt sätt att undervisa barn och ungdomar på området sexuell hälsa och reproduktion. Studiematerial och sexualupplysning har präglats av en mycket extremliberal inställning, där man från RFSU:s håll inte stuckit under stol med att man vill förmedla sex som något kul snarare än att komma med varningar. Flera samhällsdebattörer har kommenterat detta förhållningssätt som man menar är ansvarslöst och ett svek mot de unga.
Nordström beskriver hur den ideologiska utgångspunkten hos RFSU tycks vara densamma som hos dess amerikanska motsvarighet, Planned Parenthood. Grundaren Margaret Sanger formulerade sitt mål enligt devisen: ”kvinnan skall befrias från reproduktionens slaveri” och förespråkade utrensning av människor med oönskade anlag. Tongångarna känns igen i den svenska debatten, påpekar Nordström när handikappade, ofödda och sjuka ska kunna rensas bort genom abort och aktiv dödshjälp.
Hon visar, liksom Mats Tunehag gjorde i en Newsmillartikel häromdagen, hur man använder språket för att ge olika företeelser en ny innebörd och så påverka människors tankeliv:
Ett nytt lexikon har introducerats för att legitimera den nya agendan. Abort blir reproduktiv hälsa, promiskuitet blir främjande av frihet, och barn blir reproduktionens slaveri. Individens frihet likställs med ansvarslöshet och begreppen trohet och överlåtelse utrotas.
Men mitt i den sanningsförnekande postmodernistiska världen där människan blir rotlös och rastlös i ett samhälle som saknar vägmärken och grundpelare, visar framtidsforskare att ungdomar vill satsa på det äkta. De vill gifta sig och leva familjeliv hemma. Så varför ska vi då tillåta en liten sexualpolitisk propagandaorganisation få sätta agendan i Sverige? frågar Ruth Nordström.
Liten lobbyorganisation med stor makt
Medan samtidsforskningen till stor del underlåtit att analysera Sveriges extrema hållning vad det gäller att lägga sig platt för den maktelit som utger sig vara mest ”modern” och frigjord, så finns en och annan journalist som vågat sig på ämnet.
I Affärsvärlden publicerades förra året en krönika med rubriken Sexlobbyns makalösa makt, rykande aktuell också idag. Det är Johan Hakelius som fullständigt vanvördigt ger sin bild av hur den lilla lobbyorganisationen oemotsagd kan utöva en sådan enorm makt i Sverige, att den siktar in sig på en egen ministerpost. Vissa dödsföraktande debattörer har någon enstaka gång antytt att antytt att RFSU:s sexualliberalism bygger på ekonomiskt självintresse, skriver han:
En tredjedel av organisationens budget kommer trots allt från den affärsdrivande grenen, som omsätter 140 miljoner kronor och kontrollerar 90 procent av den svenska kondommarknaden. Kalkylen är enkel: Ju tidigare och oftare svenskarna låter byxorna falla och kjolarna lyftas, desto större blir vinsten.
Johan Hakelius drar dock en annan slutsats:
Men det där är bara önsketänkande. RFSU består inte av något så oförargligt som vinstmaximerande kapitalister. De är sexideologer utan opposition, så länge svenskarna förblir rädda att kallas pryda. Klart att de vill ha en egen minister.
Och enligt de nyheter Nordström kommenterade här ovan kan man bara konstatera att Hakelius snart nog tycks få rätt. Har man givits fullmakt att svinga den extremt sexualliberala domptörspiskan inte bara över den samlade lärarkåren och hela det uppväxandet släktet i Sverige, utan nu också över tjänstemän i Regeringskansliet, Sidapersonal och all svensk ambassadpersonal på samtliga utlandsmyndigheter, kanske det kan vara befogat att i detta gynnade läge bereda sig på att inta en ny ministerpost inom en snar framtid?
Frågan är om svenska folket skulle vilja det – om de hade tillgång till en sexualupplysning som inte är tillrättalagd för att tjäna ideologiska syften och som inte mörklägger livsviktiga fakta, om de kolliderar med upplysarens egna maktambitioner?