Under rubriken ”Samma gamla unkna doft” skriver Monica Sundberg i Karlskoga-kuriren ett inlägg i den just nu heta abortdebatten. Inspirationen är tydligen hämtad från Ylva Johansson (S) i dennas replik i Dagens Nyheter till Espinoza och Peterson. Argumenten är desamma, liksom indignationen över att två män vågat ifrågsätta nuvarande abortlagstiftning och velat nyansera abortdebatten.
Men deras slutsats år unken och går ut på att skuldbelägga kvinnorna. anser Sundberg:
Rätten till abort, kvinnors rätt till sina egna kroppar, är fortfarande inte självklar. Det är bara att se sig om i världen. I Sverige drev kvinnorörelsen fram en ny syn på 1960, 1970-talen.
Och nu kommer två manliga debattörer och menar att kvinnorörelsen hade fel eftersom det finns tillfällen när man bör göra en avvägning mellan kvinnans intressen och fostrets. Det gillar inte Monica Sundberg som anser att de manliga forskarna missat att det är just detta dagens abortlag redan gör.
Dessutom skuldbelägger de kvinnor, menar hon:
Hur moralfilosofiska de än är, har de ingen aning om hur svårt ett abortbeslut alltid är för en kvinna. Att samhället i det läget skulle ta sin hand ifrån dem, skulle lägga ytterligare sten på börda.
I sak svajar de dessutom betänkligt. Debattartikeln saknar helt kvinnoperspektiv.
Men här missar Sundberg själv något viktigt. Om man menar att abort verkligen är ett så svårt beslut för kvinnan att manliga individer aldrig ens kan ana sig till hur svårt det är, borde man då inte välkomna att någon kommer med ett förslag som avser att få kvinnan att stanna upp, inse att det är hon själv och ingen samhällsinstans som har beslutsrätt och ansvar – och således även kunna tänka igenom sitt beslut en gång extra?
Det är ju faktiskt det som är syftet med fdet örslag Espinoza/Peterson lägger, inte att förbjuda kvinnan att göra abort vilket de aldrig talat om. Det ser man om man gör sig besväret att läsa deras artikel ordenligt när man hämtat sig från eventuella affekttillstånd.
Abortförespråkarnas inkonsekventa resonemang
Abortförespråkare brukar bortse från motsägelsen i att dels hävda att abort är ett fruktansvärt svårt beslut, dels påskina att kvinnor mår bra av aborter och knappast gör förhastade val. När förtvivlade kvinnor hävdar motsatsen, att de ångrar sig och mår dåligt efter sin abort, stämplas de omedelbart som individer med en grundläggande psykiskt instabil läggning. Vilket ju är ett effektivt sätt att tysta ner de redan ledsna medsystrarna från att uppvisa obekväma symtom på PAS (Post Abortion Syndrom).
Här ett citat från tusentals liknande på internet, detta en kommentar i en tråd som handlar om sorg efter aborter:
Gjorde abort för 6 år sen då vi tyckte att ett barn passar inte i vårt liv. Har ångrat mig och tänker på det nästan varje dag. Men vi var i chocktillstånd och det var svårt att se konsekvenserna. Svårt att tänka riktigt klart när det är kvicka beslut som ska tas.
Och angående att män inte har mandat att uttala sig i abortfrågor eftersom de rent fysiskt saknar erfarenhet av abort, hur kan man anse sig jobba för jämställdhet men själv kränka och exkludera andra på grund av deras kön?
Endast en PK-grupp har mandat tycka till om abort
Som jag förstår det bör alltså följande kategorier helst inte delta i abortdebatten eftersom deras erfarenheter inte räknas:
- Alla män som saknar livmoder och därigenom chansen till fysisk aborterfarenhet.
- Alla kvinnor som inte själva gjort abort.
- Alla kvinnor som gjort abort och ångrat sig.
- Alla kvinnor som drabbats av psykisk ohälsa efter abort.
Vilken grupp som återstår ser vi alla. Abortförespråkande feminister med erfarenheter av egna aborter och uppfattningen att abort är så svårt och tungt för den enskilda kvinnan, men samtidigt ett så ansvarsfullt sätt att hantera sin sexualitet/graviditet att vi snarast bör exportera den svenska (abort)modellen till kvinnor i jordens alla länder.
Det är ju bra att man är tydlig med spelreglerna.