Barn som aborterats och visar livstecken lämnas att dö. Det väcker starka känslor hos vårdpersonalen, berättar Harriet Hasselhun, som arbetar på avdelning C14 på Karolinska sjukhuset i Stockholm, i programmet “Det svåra valet” i P1.
Den svenska abortgränsen sågs under många år som given. De senaste åren har dock röster börjat höras angående relevansen i den abortpraxis Sverige har, i förhållande till den livsduglighetsgräns vi de facto har idag. ”Det svåra valet” lyfter upp det etiskt märkliga i att Sverige idag kan rädda barn vid i princip samma ålder, som vi aborterar andra barn. På samma sjukhus.
– Idag tillåts aborter till sista dagen i vecka 21, efter det är fostret inte längre ett foster, utan ett barn. Några våningar ner från Harriet Hasselhun promenerar Eva Bergren Boström, hon är chef för neonatalavdelningen. Här jobbar man med sjuka nyfödda och för tidigt födda barn. Här kan barnen vara några dagar yngre än de foster man aborterar bara några våningar ovanför. Idag kan man nämligen rädda barn i vecka 22, konstaterar P1:s programledare.
Även om det politiska etablissemanget fortfarande i stora delar försvarar dagens abortgräns, så pekar “Det svåra valet” på att för vårdpersonalen – vilka genomför aborterna – upplevs abortgränsen som betydligt svårare och i behov av en revidering.
Sjuksköterskan Harriet Hasselhun berättar för radiolyssnaren:
– De aborter som är mellan 18 och 22, de ger oss en speciell känsla hos oss i personalen, för de är ju ganska stora. Speciellt om de är runt 20-21 veckor. Det blir liksom en annan tyngd i det arbetet, jämfört med en kvinna som är i vecka 14. Fostren är stora. De är mera… alltså foster ser ju ut som ett foster; armar och ben och allting finns ju där i vecka 14, men det är ju väldigt mycket foster då… Är de runt vecka 20 så är de j umera likt ett barn, så att säga. Det blir väldigt tydligt för oss, som jobbar, att det är ett liv som inte fick bli ett liv.
– Det har ju hänt att ibland också, när det har varit över 21 veckor, att det visat livstecken; rörelser, gett ifrån sig ljud, gnytt, skrikit lite och sådär. Och det väcker ju väldigt starka känslor hos dem som jobbar och som inte riktigt vet vad man ska göra: Ska man bara låta det ligga där, men det är ju det som är meningen; det ska ju inte få leva. Eller ska man vara med det, för den ändå…den håller ju och dö. Den är ju inte riktigt död, och sådana tankar kommer hos personalen. Det blir ju väldigt påtagligt. Alltså; det är ju de mediciner som vi ger som gör att det här livet upphör.
– Man ska inte ha såna här patienter varje dag. Man behöver göra olika saker, för det blir en sorg att den här kanske inte fick leva, samtidigt som man möter kvinnan i hennes sorg, som har varit tvungen att göra det här beslutet – av de skäl som vi inte vet – som vi självklart är det vi har i fokus, så tar det ju på en.
På frågan en fråga om den övre abortgränsen, menar Hasselhun att den bör sänkas.
– Nu har man ju satt en gräns i vecka 22. Klart, gränsen måste ju gå någonstans, men 22 är ju lite sent. För man börjar ju rädda…, då är det ju barn. Det är ett foster fram till 21+6 och från 22+0 så är det ett barn. Och vi tycker att gränsen går lite för högt upp. Man borde sänka den något. Det är svårt, när den är nästan, nästan livsduglig, om man säger så…Utifrån den känslan…
I programpresentationen på P1:s hemsida konstaterar man att den medicinska utvecklingen har minskat gränsen för när man idag kan rädda barn och när man aborterar dem, vilket förändrat “säkerhetsspannet” mellan överlevnad och abort.
Man frågar sig om gränsen inte borde sänkas:
“När är abortlagstiftningen infördes i Sverige 1975 var marginalen stor mellan de foster som kunde aborteras och de barn man kunde rädda. Men den medicinska utvecklingen har minskat den gränsen och idag skiljer bara några dagar.
Vecka 22 har i praktiken blivit en vecka då livet står på spel genom de gränser samhället satt. Men gränsdragningen ifrågasätts från både de som jobbar med extrema aborter och de som försöker rädda för tidigt födda barn.
Borde gränsen sänkas? Och hur långt ska vi försöka skjuta gränsen för vad som är ett liv?”
“Vecka 22 har blivit den vecka då själva livet står på spel”, konstaterar man i programmet.
Riktlinjerna för när man ska rädda barn och inte är otydliga och praxis för hur man hanterar tidiga prematurbarn är olika i olika delar av landet. I Uppsala gör man det mesta man kan i vecka 22, i Stockholm gör man inte det.
Lars Marsk, representant för socialstyrelsens etiska råd, menar att abortgränsen inte är hugget i sten och konstaterar samtidigt att det inte finns någon konsensus kring vecka 22, internationellt sett. Förhoppningsvis menar han vad han säger och tar till sig den utveckling som sker. Men än så länge menar han, teknologiskt och krasst, att det inte är tillräckligt många som överlever än.
De sena aborterna är känslomässigt och etiskt besvärliga för många som jobbar inom vården. Det borde inte vara långt för gemene man att inse att oavsett vad man tycker om aborter generellt, borde det att aborterade barn visar livstecken, att barn i samma ålder kan överleva och den emotionella press dessa aborter har på abortpersonalen, vara nog med argument för att redan idag sänka abortpraxis. – För visst är det också märkligt, i sig, att gränsen mellan liv och död, rättsskydd och rättslöshet kan vara så hårfin som en dag eller två?