När Jan Eliasson (s) i socialdemokraternas programarbete med rubriken “Våra värderingar – politik och religion” ger sig in på att recensera religionens yttringar globalt, är det både våghalsigt och väldigt förutsägbart. Våghalsigt därför att betygsättning av människors etik och religion kräver mer kunskap och visdom än Jan Eliasson – och någon annan – besitter. Förutsägbart därför att kyrkan (vilken sägs inte) i Sydafrika och munkarna i Burma (vars religiösa bevekelsegrunder Eliasson sannolikt har väldigt lite klart för sig) fär “godkänt”. Tummen ner blir det, givetvis, för “de högerkristna i USA” som “missbrukar religionen” genom att t.ex. vara emot abort. Eliasson medger att det finns en svår, etisk dimension i abortfrågan, men när några uppenbarligen når en annan slutsats än Eliasson i detta svåra ämne, blir det “missbruk av religionen”.
Man undrar hur Eliasson och hans partikamrater kommit fram till vad som är “rätt bruk” respektive “missbruk” av religionen. Det finns skäl att tro att det inte är en djupare teologisk analys som ligger bakom. Snarare verkar det var en politisk analys som, precis som alltid, använts för att bedöma religionens nytta eller onytta. Av ambitionen att reflektera över religionens roll i politiken blev det tydligen bara att bekräfta att religion kan vara politiskt korrekt, alltså bra, eller politisk inkorrekt, alltså dålig och föremål för “missbruk” från obskyra högerkrafter. Vad enkelt det kan vara!
Fullt lika enkelt ter sig inte tillvaron för Pelle Hörnmark, föreståndare för Pingst i Jönköping, som både är bekymrad över de höga aborttalen, men obekymrad över att medlemmar i församlingens äldstekår bidrar till själva verkställandet. Eller är han, trots allt, lite bekymrad över församlingledningens svårigheter att förena lära och liv? Det borde han nog vara.
Frågan om vad gränser går för förtroende är ständigt aktuell – eller borde vara det. Det sätt Pelle Hörnmark hanterat frågan kan inte uppfattas om helt förtroendeingivande. Vem som ställer en fråga är av underordnad betydelse om frågan som sådan är relevant, och det får man nog säga att frågan om hur aborter betraktas i teori och praktik är – men inte enkel.
På temat bruk och missbruk av religion vill jag nog hävda att det finns en stor risk för missbruk om religion och etik begränsas av politiska skygglappar eller om religionen blir en teori vilken praktiska efterlevnad inte anses viktig. Är inte själva poängen med begrepp som Gud och tro att det är något som inte automatiskt och kontinuerligt ska anpassas till vad som gäller just nu och som är bekvämt?
För de ofödda barnen och de kvinnor som känner sig tvingade att avbryta sin graviditet blir vare sig Eliassons och Hörnmarks attityd till någon hjälp. I Eliassons fall upphöjs underlåtenheten att göra något för “kvinnor i nöd och barn i fara” till norm, ja, rent av till en “mänsklig rättighet”. i Hörnmarks fall verkar det vara det eviga sopandet under mattan som gäller.