Vem bestämmer om vilka som ska få leva?

Vem bestämmer om vilka som ska få leva

Vill vi verkligen ha ett samhälle där döden har blivit tyst och effektiv? Det undrar Ann-Charlotte Marteus i en ledarartikel Expressen idag. Diskussioner om döende och om dödshjälp har blossat upp ovanligt ofta på senare tid, och medierna rapporterar ofta i upprörda ordalag om ett utdraget döende som vore det snarast att betrakta dom en vårdskandal, skriver Marteus.

Hon ifrågasätter utvecklingen mot att toleransen för döendets manifestationer minskar:

Vill vi ha ett samhälle där en tyst, effektiv död har blivit norm?

Vill vi ha vårdpersonal som, utan att grunna över etiska dilemman, tar fram storsprutan vid minsta tecken på oro eller lidande hos döende patienter?

Men i en gudlös värld är det kanske självklart att vi till slut börjar betrakta döendet som en kostnadskrävande transportsträcka utan uppsida, skriver Marteus och frågar kritiskt inför denna utvackling:

Men frågan är hur den sortens nyttotänkande påverkar idén om människan som värdefull i sig, alltid, oavsett förmåga eller kvaliteter.
Den där sentimentala, religiöst färgade, gamla idén som hela vår civilisation råkar bygga på.

Även Bitte Assarmo tar upp frågan om människovärdet i Dagen, och konstaterar att det är viktigare än någonsin att värna livets värde. Främst ser vi en urholkning av värdet hos de ofödda. Det är oändligt viktigt att samhället erbjuder alternativ till abort och ger det ofödda barnet ett eget värde.

Allt annat är omänskligt och cyniskt, skriver Assarmo och påminner om hur trenden att nedvärdera mänskligt liv växt sig starkare:

Idag utförs mängder av selektiva aborter på ofödda barn som inte riktigt stämmer in i mallen för hur ett fött barn ska vara.
Samma cynism ser vi i debatten om dödshjälp. Medierna svämmas periodvis över av tårdrypande historier om människor som vill ha hjälp med att dö – men när och var diskuteras livshjälp?

När självutnämnda experter kallt kalkylerar fram vad som kan anses vara ett värdigt liv och tillåts bestämma och bedöma livets värde, riskerar vi att mista mänskligheten och värmen, skriver Assarmo i Dagen:

Det var det som hände i Hitlers Tyskland. Hitlers läkare – som utförde selektiva aborter och aktiv dödshjälp i nazismens namn – framstår idag som monster. Men i grund och botten trodde de allra flesta av dem att de utförde en god gärning, både för samhället och för de oönskade individer som de avlivade.

Påverkan från statsmakten och propagandaapparaten var så stark att människor inte orkade stå emot, skriver Assarmo, så att det som till en början stred mot den goda etiken till sist kom att bli en självklarhet. Det finns ingen anledning att försöka lura sig själv att tro att det inte kan hända igen, varnar hon:

Och dagens läkare i demokratins Sverige är inte mindre mottagliga för påverkan och propaganda än läkarna i Tredje riket. Därför firar jag Livets söndag den tredje advent. För att stå upp för den ofödda människan och för dem, som vill leva och vill tillåtas leva, trots att samhällets experter kanske anser att de inte har något värde.

Man blir tacksam över skribenter som Bitte Assarmo och Ann-Charlotte Marteus, som ger oss välbehövliga och klarsynta samhällsanalyser. Och så hoppas jag att inte bara kyrkor utan samhällsinstitutioner och familjer runt om i landet tar till sig den framväxande seden att fira Livets söndag den tredje advent. Vi behöver stunder av eftertanke och tacksamhet över Livet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *