I materialet ska all personal av RFSU få lära sig hur ”man bäst för dialog om de ofta känsliga frågorna kring sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.” RFSU:s linje likställs i varje fråga med Sveriges officiella hållning och all personal får alltså ett officiellt uppdrag att aktivt driva RFSU:s frågor.

RFSU har mött stark kritik från många håll för sitt sätt att undervisa barn och ungdomar på området sexuell hälsa och reproduktion. Studiematerial och sexualupplysning har präglats av en mycket extremliberal inställning, där man från RFSU:s håll inte stuckit under stol med att man vill förmedla sex som något kul snarare än att komma med varningar. Flera samhällsdebattörer har kommenterat detta förhållningssätt som man menar är ansvarslöst och ett svek mot de unga.

Nordström beskriver hur den ideologiska utgångspunkten hos RFSU tycks vara densamma som hos dess amerikanska motsvarighet, Planned Parenthood. Grundaren Margaret Sanger formulerade sitt mål enligt devisen: ”kvinnan skall befrias från reproduktionens slaveri” och förespråkade utrensning av människor med oönskade anlag. Tongångarna känns igen i den svenska debatten, påpekar Nordström när handikappade, ofödda och sjuka ska kunna rensas bort genom abort och aktiv dödshjälp.

Hon visar, liksom Mats Tunehag gjorde i en Newsmillartikel häromdagen, hur man använder språket för att ge olika företeelser en ny innebörd och så påverka människors tankeliv:

Ett nytt lexikon har introducerats för att legitimera den nya agendan. Abort blir reproduktiv hälsa, promiskuitet blir främjande av frihet, och barn blir reproduktionens slaveri. Individens frihet likställs med ansvarslöshet och begreppen trohet och överlåtelse utrotas.

Men mitt i den sanningsförnekande postmodernistiska världen där människan blir rotlös och rastlös i ett samhälle som saknar vägmärken och grundpelare, visar framtidsforskare att ungdomar vill satsa på det äkta. De vill gifta sig och leva familjeliv hemma. Så varför ska vi då tillåta en liten sexualpolitisk propagandaorganisation få sätta agendan i Sverige? frågar Ruth Nordström.

Liten lobbyorganisation med stor makt

Medan samtidsforskningen till stor del underlåtit att analysera Sveriges extrema hållning vad det gäller att lägga sig platt för den maktelit som utger sig vara mest ”modern” och frigjord, så finns en och annan journalist som vågat sig på ämnet.

I Affärsvärlden publicerades förra året en krönika med rubriken Sexlobbyns makalösa makt, rykande aktuell också idag. Det är Johan Hakelius som fullständigt vanvördigt ger sin bild av hur den lilla lobbyorganisationen oemotsagd kan utöva en sådan enorm makt i Sverige, att den siktar in sig på en egen ministerpost. Vissa dödsföraktande debattörer har någon enstaka gång antytt att antytt att RFSU:s sexualliberalism bygger på ekonomiskt självintresse, skriver han:

En tredjedel av organisationens budget kommer trots allt från den affärsdrivande grenen, som omsätter 140 miljoner kronor och kontrollerar 90 procent av den svenska kondommarknaden. Kalkylen är enkel: Ju tidigare och oftare svenskarna låter byxorna falla och kjolarna lyftas, desto större blir vinsten.

Johan Hakelius drar dock en annan slutsats:

Men det där är bara önsketänkande. RFSU består inte av något så oförargligt som vinstmaximerande kapitalister. De är sexideologer utan opposition, så länge svenskarna förblir rädda att kallas pryda. Klart att de vill ha en egen minister.

Och enligt de nyheter Nordström kommenterade här ovan kan man bara konstatera att Hakelius snart nog tycks få rätt. Har man givits fullmakt att svinga den extremt sexualliberala domptörspiskan inte bara över den samlade lärarkåren och hela det uppväxandet släktet i Sverige, utan nu också över tjänstemän i Regeringskansliet, Sidapersonal och all svensk ambassadpersonal på samtliga utlandsmyndigheter, kanske det kan vara befogat att i detta gynnade läge bereda sig på att inta en ny ministerpost inom en snar framtid?

Frågan är om svenska folket skulle vilja det – om de hade tillgång till en sexualupplysning som inte är tillrättalagd för att tjäna ideologiska syften och som inte mörklägger livsviktiga fakta, om de kolliderar med upplysarens egna maktambitioner?

E L

Att döda nyfödda lika okej som abort

Enligt de båda filosoferna är nyfödda barn likaväl som foster endast ”potentiella personer”, vilket borde leda till att man där abort tillåts också möjliggör spädbarnsmord, vilket de benämner ”efter födelse-abort”. Detta för att betona att dödandet av en nyfödd snarare är att jämföra med abort än med att mörda ett barn, eftersom det nyfödda barnet inte hunnit utveckla ett medvetande om sin person och inte bedöms ha förmågan tll självreflektion.

Mats Tunehag kommenterar ordbruket när man talar om postnatal abort, det vill säga att ta livet av nyfödda barn – och påminner om att president Obama länge stöttat detta. Själv tycker han däremot att Giubilinis och Minervas förslag är vidrigt, men kan ändå se en poäng :

Men man måste medge att det finns en konsekvens i dessa abortliberalers resonemang: Varför skulle det vara mer fel att ta livet av ett barn i 52:a eller 122 veckan än i den 12:e eller 22:a veckan?

Språket som vapen för att döda

Tunehag förklarar att människor som vill ta sig rätten att avliva andra brukar använda sig av språkförvanskning för att rättfärdiga sina gärningar. Så gjorde man under Förintelsen liksom vid massmorden under Stalins och Maos ledning på 1900-talet-Och vid folkmorden i Rwanda och Kambodja:

I samtliga dessa fall förvanskades språket för att avhumanisera och demonisera dem man ville döda. Det var undermåliga halvmänniskor, kackerlackor, de kallades folkets fiender eller hinder för landets utveckling.

Då gällde det exempelvis judar, handikappade eller en viss socioekonomisk grupp. Staten, grupper och enskilda tog sig rätten att ha ihjäl dem man inte önskade av en eller annan anledning, skriver Tunehag och kopplar det till nutidens oönskade människor:

En likande språklig förvanskning finns när det talas om abort, barnamord och dödshjälp. Avlägsnande av livmoderinnehåll. Postnatal abort. Rätten till en värdig död. Även idag handlar det om stater, grupper och enskilda som driver rätten att ha ihjäl dem man inte önskar.

Och när Folkpartiet här i Sverige beslutar att abort ska vara en mänsklig rättighet så handlar det om en språklig dimridå som förvanskar betydelsen av mänskliga rättigheter, skriver Tunehag och påminner om att mänskliga rättigheter existerar för att skydda mänskligt liv och upprätthålla människovärdet.

———————————-

Fiilosofernas förslag har diskuterats hett och intensivt av många, även om påfallande få svenska tidningar tagit upp ämnet. Men i en ledare i Dagen skriver Birger Thureson om hur bejakandet av mord på spädbarn iinte är något nytt utan var vanligt förekommande i den antika grekiska och romerska kulturen.

Motståndare till barnamord hånades

Kristna och judar hånades när de motsatte sig att småbarn dödades. Och även i dag sker barnamord på vissa platser i vår värld där den judisk-kristna traditionen inte utgör en moralisk grundval, skriver teologen Camosy som Thuresson citerar. Men här hemma väcker förslaget om barnamord anstöt, konstaterar han:

Giubilinis och Niervas artikel har upprört läsarnas känslor. Viktigare är att den får sätta igång tankeverksamheten, så att vi ser och diskuterar vad som faktiskt sker när människolivet inte längre hålls för heligt och människovärdet okränkbart.

För sex år sedan skrev Marie Söderqvist en krönika i Expressen där hon ifrågasätter abort och gör just en jämförelse mellan födda och ofödda:

Ingen tycker att det är okej att döda ett barn som har fötts fram trots att ett litet nyfött barn är lika hjälplöst som ett foster. Det dör om det inte tas om hand.

Marie Söderqvists poäng är att det inte finns någon naturlig gräns där ett foster är för odugligt och outvecklat för att betraktas som en människa, utöver den när livet först uppstod:

Ofta försöker abortförespråkare säga att det finns någon annan gräns, som när embryot växer fast, när hjärnan utvecklas, när fostret ler eller något sådant – eller, som sagt, när det kan överleva utanför mammans kropp. Men alla de där gränserna är flytande och godtyckliga.

Söderqvist skriver att sena aborter är ett problem, men att det felaktiga med abort egentligen gäller alla aborter, eftersom det innebär att döda ett barn. Och när nu etikerna i artikeln i Journal of Medical Ethics propagerar för att förlänga rätten till abort till efter födelsen också på den grund av att man anser sig kunna flytta fram gränsen för när ett barn räknas som människa, har Söderqvist fått mer rätt än hon själv trodde när det gäller godtyckliga bedömningar…

Så kan man konstatera att Alberto Giubilini och Francesca Nierva å den ena sidan och Marie Söderqvist och Mats Tunehag å den andra faktiskt delar uppfattningen om att det egentligen inte är någon större skillnad på det ofödda barnet och det nyfödda. Men värderingen om huruvida den lilla människan äger rätt till liv och respekt eller ej utgår från vitt skilda värdegrunder och ger olika resultat; ett levande barn eller ett avlivat barn.

Människovärdet hos ofödd och nyfödd

Den största skillnaden mellan född och ofödd ligger snarare i det faktum att man ju faktiskt kan både se, höra och ta på det nyfödda barnet. En synlig baby visar tydligt att man har en levande liten människa framför sig, det går liksom inte att bortförklara. Och det är utifrån detta den moraliska bedömningen om människovärdet ofta görs.

Kan det vara så att det man värjer sig emot angående spädbarnsmord, är att avlivningen av den lilla människan känns mer outhärdlig att tänka på när det, i och med att barnet är synligt utanför kvinnans kropp, inte längre går att förneka att det är just en människa vi har framför oss?

Sena aborter svårare för personalen

För redan nu aborteras ju faktiskt ”oönskade” foster i Sverige som är mer eller mindre jämngamla med de för tidigt födda önskade barnen som självklart anses värda att kosta på en resurskrävande vård. Sena aborter upplevs som svårare för personalen eftersom det så tydligt är ett barn då. Så här berättade en barnmorska i radioprogrammet Det svåra valet i P1 som sändes för några år sedan:

De aborter som är mellan 18 och 22, de ger oss en speciell känsla hos oss i personalen, för de är ju ganska stora. Speciellt om de är runt 20-21 veckor. Det blir liksom en annan tyngd i det arbetet, jämfört med en kvinna som är i vecka 14. Fostren är stora. De är mera… alltså foster ser ju ut som ett foster; armar och ben och allting finns ju där i vecka 14, men det är ju väldigt mycket foster då… Är de runt vecka 20 så är de ju mera likt ett barn, så att säga. Det blir väldigt tydligt för oss, som jobbar, att det är ett liv som inte fick bli ett liv.

Den högst förståeliga moraliska indignationen över Giubilinis och Niervas människosyn kanske ska ses i ljuset av detta faktum, och då kan man ju undra om de – rots sitt obehagliga förnekande av människovärdet hos små barn – inte har slagit huvudet på spiken? För visst är det absurt att barnets rumsliga position – inuti eller utanför livmodern – ska få avgöra om det är en människa eller inte?

Men Tännsjö valde att tala om vad han kallade svårt sjuka och lidande människor. I själva verket är personer med Downs syndrom inte sjuka. De har en funktionsnedsättning, men med stöd kan de leva lika goda liv som andra.

Men Tännsjö anser att det är viktigt att föräldrar ska kunna ta bort barn med Downs syndrom. Grundargumentet är hedonistiskt och öppnar dörren för en framtid där det mesta är tillåtet, varnar Markus Jonsson:

De första som mördades i Hitlertyskland var multisjuka och människor med olika typer av begåvningshandikapp. Har man väl sagt att det är okej att döda dem som uppfattas som icke livsdugliga kan man snart lägga till grupp efter grupp.

Tännsjö är inte en misslyckad akademiker som gör sina utspel för att få uppmärksamhet, utan en inflytelserik aktör i den akademiska världen, inom sjukvården och i Vänsterpartiet där han varit med och utformat partiets principprogram, skriver Jonsson som ser kopplingar mellan de debatter Tännsjö deltar och extremvänsterns klassiska agenda:

Idén om att samhället kan förbättras genom att de onormala försvinner passar kanske också in. På trettiotalet var det en viktig pusselbit i socialismens sociala ingenjörskonst. Då fanns inte tekniken för selektiv abort. Socialister som Alva Myrdal fick propagera för tvångssteriliseringar i stället.

Om ny teknik aktualiserar de mest unkna idéerna i vänsterns arv och om Tännsjö talar för fler vänsterpartister än sig själv, så har väljarna rätt att veta det. Får man ha Downs syndrom i deras samhälle? Eller är det ett problem samhället helst ska få slippa? skriver Markus Jonsson.

Frågor om utsorteringssamhället måste ställas

Frågorna som ställs i Correns ledare är högst berättigade. Det vore intressant med en redovisning från samtliga politiska partier om hur man tänkt sig att stoppa utvecklingen mot ett utsorteringssamhälle som knappast någon svensk vill ha.

Torbjörn Tännsjö och hans förhoppningsvis mycket få meningsfränder står för en människosyn som i de flestas ögon kännetecknas av cynism och avsaknad av kärlek och empati. Det är ju inte svårt att tänka sig att många personer med funktionshinder kan uppleva rubriken ”Ingen katastrof med ett samhälle utan funktionshindrade” som oerhört stötande, förnedrande och utpekande. Som att man inte är en fullvärdig människa och därmed inte önskvärd i samhället.

Det är ju bara att ta meningen Ingen katastrof med ett samhälle utan… och byta ut det sista ordet mot till exempel mörkhyade / invandrare / vänsterpartister / moderater / glesbygdsbor / oönskade barn / pensionärer ….. och känna efter vad orden förmedlar.

För visst tycker de flesta av oss att ett sådant samhälle vore just en katastrof ?

E L

Modern var under graviditeten orolig för att få ett barn som inte var fullt friskt. Testerna hon genomgick visade inte på någon kromosomavvikelse hos fostret. Men när dottern var en vecka gammal konstaterades att hon hade Downs syndrom. Föräldraparet anklagade då sjukhusets mödravårdsklinik för att ha misslyckats med undersökningarna under graviditeten. De motiverade sin stämning av sjukhuset med att de skulle ha aborterat dottern om de vetat att hon hade Downs syndrom. Parets advokat hävdar att cellprovet togs på livmodern och inte på fostret, vilket var orsaken till att avvikelsen aldrig upptäcktes.

Hela historien som Världen idag återger känns för många av oss spontant ganska bisarr och motbjudande. Marcus Birro kommenterar i Expressen den människosyn som ligger bakom jakten på barn med Downs syndrom och andra avvikelser:

Liv är heligt. Alltid. Allt liv är heligt. En liten flicka med Downs syndrom, som skulle ha blivit aborterat om föräldrarna fått veta hennes beskaffenhet, är INTE värd mindre än någon annan nu när hon är född. Och då borde hon inte vara värd mindre INNAN hon föddes heller. Vi kan inte själva, efter eget huvud och från fall till fall, börja nysta och trixa med det okränkbara människovärdet. Det är inte värdigt. Det är i högsta grad oanständigt.

När man väljer att stå upp för människovärdets okränkbarhet brukar motståndarna till detta placera den med obekväm åsikt i kategorier med dålig klang i svensk media. Birro bemöter detta med en rak vänstersving:

Det är märkligt att detta blivit en så kallat “kristen höger”-fråga. När släppte vänstern frågorna om allas lika värde?

Marcus Birro orädda försvar för livet kommer nog att väcka genklang hos många. Tanken att människor ska sätta sig till doms över vem som är värd att få leva och inte, är nog skrämmande för de flesta av oss. Fortfarande.

Ska andra ”designmissar” också leda till stämning?

Flera frågor infinner sig efter att jag läst om föräldrarna i USA som stämmer sjukhuset för att man missade att fostret hade Downs syndrom: När det nu höjs röster för idén att föräldrar genom utsorterande fosterdiagnostik ska kunna designa sitt barn, ligger det då också nära till hands att sjukvården i framtiden kan ställas till svars om barn föds med ”fel” kön eller oönskad ögonfärg eller liknande ”designmissar”??

En annan undran är om föräldrar till barn som antagits ha Downs syndrom men efter abort visat sig vara fullt normala, också ska kunna stämma sjukhuset för att deras ”perfekta” barn fick felaktig diagnos, vilket ledde till avlivning genom abort?

Eller för att de mister sitt ofödda barn genom missfall efter moderkaksprov eller fostervattenprov, vilka båda medför en liten men dock ökad risk för missfall…?

Man räknar med att undersökning med NUPP/KUB-tester ger ungefär fem procent falska positiva resultat, det vill säga att fem barn på hundra felaktigt bedöms ha kromosomavvikelser. Det är därför inte helt ovanligt att föräldrar väljer abort för att de tror att barnet har Downs syndrom, men efter aborten får reda på att barnet var helt normalt.

E L

Barnmorskan Margareta Larsson, docent vid Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap, Uppsala universitet, kommenterar forskningsresultatet:

I dag saknas riktlinjer för det abortförebyggande arbetet. Våra resultat talar för att vi skulle behöva en mer individualiserad preventivmedelsrådgivning och utökad sex- och samlevnadsundervisningen i skolan.

Kvinnor som gjorde upprepade aborter uppgav betydligt oftare än kvinnorna som gjorde sin första abort att de var arbetslösa eller sjukskrivna, saknade högre utbildning och kände bristande känslomässigt stöd från sin omgivning. Även bland männen till kvinnorna som gjorde abort var liknande sociala ogynnsamma faktorer vanliga.

Bara en fjärdedel använde preventivmedel

Färre än var tionde kvinna hade försökt förhindra graviditeten med hjälp av akut p-piller, skriver UNT som även återger ett högst anmärkningsvärt resultat från undersökningen:

Oavsett om de gjorde sin första abort eller gjort abort tidigare använde bara omkring en fjärdedel av kvinnorna något preventivmedel när de blev gravida.

Undersökningen visar förvånande nog att bara en mindre del skulle ha fullföljt graviditeten om de haft bättre ekonomi. Men samtidigt efterfrågade deltagarna i undersökningen förutom mer sex- och samlevnadsundervisning även bättre subventionering av preventivmedel.

Höga aborttal tar resurser från en pressad sjukvård

Den aktuella undersökningen visar hur viktigt det är att äntligen våga ta abortfrågan på allvar. Om man inte ser det tragiska med att de många aborter som årligen görs i Sverige innebär att närmare 40 000 ofödda små människor mister livet och att deras föräldrar berörs negativt, så måste man ändå erkänna att de många aborterna utgör en stor samhällsekonomisk påfrestning för den hårt pressade sjukvården där resurserna tryter, många patienter nekas adekvat vård och där personalen mår dåligt av stress och orimliga krav.

Så här låter det till exempel från Umeå där läkarna vid Operationscentrum på Norrlands universitetssjukhus, enligt en artikel i Västerbottens Folkblad, är mycket missnöjda med den pressade arbetssituationen. I ett brev till Arbetsmiljöverket påpekas följande:

Majoriteten av våra medlemmar uppger vid direkt förfrågan att de regelmässigt inte har avtalsenlig 45 minuters ostörd lunch.
Arbetsdagarna vid flera av operationsavdelningarna upplevs som mycket pressade utan utrymme för ens korta pauser.

Att en allt större grupp kvinnor söker sig till sjukvården – och naturligtvis ges ständig förtur i de långa vårdköerna – för att efterfråga aborter både för tredje, fjärde och ibland tionde gången kan ju ses som oroande även ur ett fördelningsekonomiskt perspektiv. Speciellt som det enligt undersökningsresultatet tycks vara så att hela tre fjärdedelar av de berörda kvinnorna inte använt preventivmedel när de blev gravida.

Trenden med upprepade aborter väcker frågor

Den ovan nämnda undersökningens resultat leder fram till flera frågor.

Varför använder kvinnorna eller deras partner inte preventivmedel trots att man redan genomgått abort tidigare och vet vad oskyddat sex kan leda till?  Är det kvinnans eget val eller mannens att man ”chansar”?

Vad beror ökningen av antalet upprepade aborter på?  Hur ser den sexualupplysning som ges i skolor och på ungdomsmottagningar ut, eftersom antalet aborter och sexuellt överförda sjukdomar ökar samtidigt som allt fler unga uppger sig stressade av krav på sex eller vittnar om att de blivit utsatta för övergrepp?

Får invandrarkvinnor och flyktingar som kommer till Sverige ta del av sexualupplysning om hur man bäst skyddar sig för oönskade graviditeter?

Har abort möjligen blivit så trivialt att man vid sexuella kontakter slopar preventivmedel eftersom man vet att ”samhället ju ordnar saken” om graviditet blir följden?

Och sist men inte minst, vem har det övergripande ansvaret för det målinriktade effektiva abortförebyggande arbete som behövs, regionalt och nationellt?

E L

I Aftonbladet skriver Ronnie Sandahl en roligt sorglig, högintressant krönika med träffsäker ironi, där han ogenerat bryter den svenska outtalade regeln om att tiga ihjäl obekväma abortfakta redan genom rubriken: ”Barnets nya rätt – att slippa födas”.  Sandahl har läst en så kallad Stureplansprofils blogg där hon skriver om sorgen och mardrömmarna efter ett missfall, och återger en kommentar av signaturen ”Prinessesanadia” som avspeglar den nya människosynen i abortfrågan: ”jag tycker att alla som ­inte har förutsättningar för att ge barn en bra uppväxt ska göra abort.”

Och med detta avsågs en bra ekonomi och en hållbar relation. Flera höll med, skriver Sandahl, det var inte ens särskilt chockerande:

Liknande resonemang har länge varit vardagsmat på sajter som familje­liv.se. Det går nästan att tala om en helt ny politisk riktning som rest sig ur folkdjupet: konservativa abortivrare.
Som en absurd förlängning av den kärnfamiljskramande amerikanska fotbollsmorsan: hellre att lilla Estelle aborteras än att jag som förälder inte hinner skjutsa henne till träningen.

Medan andra abortförespråkare annars brukar hävda kvinnans rätt till sin egen kropp, propagerar man här för barnets rätt att inte födas till ett liv utan perfekta omständigheter, skriver Sandahl och kommenterar torrt:

Det är så sekulärt svenskt att det nästan känns exotiskt.

Sandahl nämner hur den socialdemokratiske kyrkoministern Engberg redan 1922 skriver i tidningen Arbetet om hur statskyrkan skulle omdanas till spridare av en ”ateistiskt allmän religion” och hur man med statskyrkan som medel ville befria Sverige från kristendomen:

Och nittio år senare ljuder fyrtiotvå kanonskott i världens mest sekulära land, som ett slags salut till det perfekta föräldraskapet.
För vilka andra nyblivna svenska föräldrar har större chans att godkännas av signaturen ”Prinsessanadia” än Daniel och ­Victoria – med både jobb, ­bostad och äktenskap på livstid.

Det är bara att hoppas att Aftonbladets krönika läses av många. Mer mitt i prick i beskrivningen av den nya tidens svenska abortivrare och deras argument kan man knappast begära.

E L

Världen idag citerar Solveig Fiske, biskop Hamar, som nyligen uttalade sig i ett debattprogram i norska radon NRK:

Vi tror det här kommer att leda till en ökad press att göra abort och att antalet aborter i Norge kommer att öka.

De norska biskoparna befarar en utveckling liknande den i Danmark där numera hela nio av tio foster med Downs syndrom aborteras efter det att man införde ultraljudsundersökningar tidigare i graviditeten. Ledaren för Kristelig folkeparti, Knut Arild Hareide ser positivt på att kyrkan engagerar sig när det gäller utsorteringen av ofödda med Downs syndrom, berättar Världen idag: .

Kyrkans uttalande gläder mig mycket och vi är helt eniga. Det här börjar likna ett samhälle som börjar leta efter det perfekta och rensar bort allt annat. Det är ett samhälle som KrF inte önskar.

Utsorteringsaborter på frammarsch även i Sverige

Även i Sverige ökar antalet aborter av foster med Downs syndrom efter att flera landsting infört så kallade kub-tester som avslöjar kromosomfel hos fostret. Kvinnor som får veta om att de väntar ett barn med Downs syndrom väljer nu nästan i samtliga fall att göra abort. Men flera kvinnor har vittnat om att de mått dåligt efter aborterna när de tänkt över sitt val.

I ett tidigare inlägg på Bloggen skrev vi om Helén, som tillsammans med sin man tog ett abortbeslut när de i fjortonde graviditetsveckan fick veta att barnet hade Downs syndrom. Redan när Helén var inlagd för abort innan ingreppet kom tvivlen på att det var rätt beslut:

Det kändes helt sjukt. Vi åker in till ett sjukhus och de hjälper oss att döda vårt barn – och det är helt lagligt. Hela processen kändes helt sinnesjuk. Vad har vi för rätt att fatta det här beslutet?

I berättelsen framgår det att Helén och hennes man varit chockade och ovetande om vad det innebar att ha ett barn med Downs. De skulle fatta ett beslut på liv och död, men allt de fick höra om var problemen det kunde innebära att bli föräldrar till ett barn med Downs, inget om möjligheterna.

Obehaglig tystnad

I Sverige har det, trots att flera försökt väcka debatt, varit obehagligt tyst runt den tydliga utvecklingen mot ett utsorteringssamhälle.  Varför? Är vi inte lika glada över alla människors lika värde och över variation i befolkningen i vårt land? Eller fruktar man att det blir obekvämt om den abortliberala feministligan, som ju går till anfall mot allt de uppfattar kan hota deras skötebarn abortlagen, försöker att stoppa en levande diskussion om utsorteringen av ofödda människor med Downs?

Dessa feminister har ju hittills, sin förmenta omsorg om världens kvinnor till trots, lyckats tiga ihjäl det globala problemet med flickaborter som ofta omtalas som ”gendercide” eller ”female feticide” –  ett systematiskt avrättande och utrotande av människor av ett och samma kön.

Oavsett orsak till utebliven diskusson vore det väl önskvärt att vi även i Sverige öppet diskuterar om hur vi ska förhålla oss till KUB-tester och utvecklingen mot utsorteringssamhälle? Det som serveras som en möjlighet till abort om barnet visar sig ha kromosomavvikelse börjar ju av alltfler uppfattas som ett krav på kvinnan att göra abort, och det var väl inte meningen? Eller?

———————————————————————————————

Debatt om samvetsfrihet i Norge

Nästa aktuella diskussion i Norge berör ett närliggande område. Juristen och skribenten Ruth Nordström skriver i en ledare i Världen idag  om den livliga debatt som utbrutit efter ett utspel från den norska regeringen och hälsovårdsmyndigheter som innebär att husläkares samvetsfrihet begränsas.

Ett stort antal läkare har nu tillsammans med annan sjukvårdspersonal skrivit under en protestlista som ska lämnas till hälsoministern, man anser att regeringen genom denna ”auktoritära framstöt” vill beröva dem deras mänskliga rättigheter, rätten till samvetsfrihet och rätt att inte medverka vid aborter eller relaterade ingrepp

Samvetsfrihet bör gälla även i Sverige

Nordström skriver i sin krönika att den norska abortlagen och föreskrifterna på området fastslår att hälsopersonal som av samvetsskäl inte vill utföra eller assisitera vid abort ska slippa det. Sverige däremot saknar Norges och många europeiska länders långvariga tradition av respekt för samvetsfrihet, vilket får konsekvenser för sjukvårdspersonal:

Frågan om samvetsfrihet inom den svenska vården har aktualiserats inte minst i den etiska debatten efter rapporterna om små bebisar som ligger och självdör i sköljrummet efter sena aborter. I dag är berörd vårdpersonal i princip tvingad att medverka och agera mot sitt samvete. Annars får de höra att de är på fel arbetsplats, har valt fel yrke, eller fel avdelning.

Men trots att det i den svenska abortlagen inte finns någon föreskrift om samvetsfrihet, gäller likväl Europakonventionens bestämmelser om rätten till samvetsfrihet även i Sverige, hävdar Nordström som efterlyser en svensk samvetsrörelse:

Det krävs mod att gå mot strömmen och riskera att bli ifrågasatt och kritiserad. Men fler läkare, sjuksköterskor och barnmorskor kommer att vägra att begå våld mot sitt samvete när de förstår hur omfattande samvetsfriheten är.  En samvetsrörelse av vårdpersonal behövs i Sverige, nu mer än någonsin. Men följer vi vårt samvete eller har det trubbats av? I slutändan handlar det hela om att rädda små, oskyldiga människoliv.

Det är lätt att hålla med, för visst är det oroväckande om sjukvårdspersonal ska tvingas agera mot sina samveten för att kunna arbeta inom sjukvården. Frågan man ställer sig är också om svensk sjukvårdspersonal är sämre informerade om sina rättigheter än de norska, eller om grupptrycket att inte sticka ut är större i Sverige än i Norge?

E L

Två patienter som just gjort abort upplevde det stötande att behöva möta nyförlösta mödrar när de själva just gjort abort. De lämnade förra året in klagomål till patientnämnden, berättar SVT Smålandsnytt. För några år sedan lät landstinget Kronoberg slå ihop BB med den gynekologiska avdelningen, vilket det råder delade meningar om ifall det är etiskt försvarbart eller inte.

Vi har i ett tidigare blogginlägg, baserat på en artikel i Dagens Medicin angående att norska kvinnor som gjort abort tvingades höra nyföddas gråt, tagit upp det problematiska med att nyförlösta och abortpatienter delar samma utrymme:

 

Det säger sig självt att det för en kvinna som just genomgått abort måste vara en stark påminnelse om det barn som inte längre växer i hennes mage.

Många kvinnor som gjort abort vittnar om det osynliga band som de upplevt mellan sig och det ofödda barnet. Efter aborten känner kan de uppleva en chockerande tomhet, smärta och sorg.  Och det är värt att upprepa:

Ett ofött barn som aborteras är inte alltid synonymt med ett oönskat barn. Det behöver man tänka på när det gäller eftervård av kvinnor som genomgått abort.

För den kvinna som under press från mannen, omgivningen och från omständigheter som skrikit ”omöjligt” valt att med tungt hjärta skiljas från ett ofött barn hon redan älskar och innerst inne velat behålla, måste det vara tortyr att i sjukhuskorridoren möta den verklighet som inte fick bli hennes.

E L

När nu Klara befinner sig vara gravid trots p-pillerintag ser hon inget annat alternativ än att göra abort. Men det känns grymt mot honom att berätta att hon ska göra abort – och fel att gå bakom ryggen och göra aborten utan hans vetskap:

Om jag berättar att jag är gravid kommer han bli knäckt över att jag vill göra abort.
Men om jag inte berättar, känns det som att jag går bakom ryggen på honom.
Bäst är nog att göra aborten och berätta efteråt. Eller vad tycker du?

Psykolog Eva Rusz menar att det är elakt att berätta för en barnlängtande partner att man varit gravid och gjort abort. Hon tycker att de paret ska tala ut om frågan om barn, så att de båda kan leva med varandras livsavgörande beslut:

Hon anser också att det är av vikt att Klara rannsakar sig själv före aborten, som ju är oåterkallelig. Till exempel talar med en kurator:

Det är viktigt att hon ställer sig frågan: ”Är jag till 100 procent säker, eller kan jag tänka om?”

Eva Rusz betonar upprepade gånger i sitt svar i Aftonbladet att hon absolut inte vill tvinga Klara att tänka om eller säga vad hon ska göra. Men hon tycker att många tar allt för snabba abortbeslut:

Hon är 38 år. Det kommer inte så många fler chanser till barn för hennes del. Jag har träffat klienter i samma sits, kvinnor i hennes ålder som bestämt sig för ett liv utan barn, men blivit gravida och valt att föda. Det har blivit hur lyckat som helst för dem.

Det är fint att rådgivande psykologer inte slentrianmässigt hänvisar till abort utan även ser möjligheter, som Eva Rusz gör här. Det har inte alltid varit så, vilket vi skrivit om på Bloggen i något tidigare exempel från samma psykologs frågespalt i Aftonbladet.  Psykologer får ju se baksidan av abort när kvinnor kanske under stark stress och hormonrusningar i kroppen fattat ogenomtänkta abortbeslut.

Mannens roll och eventuella rättighet vid abortbeslut är också en känslig fråga som väcker starka reaktioner hos både kvinnor och män.  Se kommentarerna till veckans fråga i Relationsakuten och läs gärna ett blogginlägg här om Eva Rusz rådgivning till en kvinna med ett liknande scenario som i frågan ovan, fast här har kvinnan redan gjort abort utan mannens vetskap…

E L

Vi arbetar aktivt med den här frågan. Det blir lite mer avdramatiserat när man gör det hemma i lugn och ro.

Enligt Bo Sultan är man noga med att informera kvinnorna att de inte ska vara ensamma. Och den som inte har någon som kan vara med rekommenderas att göra aborten på kliniken.

Medicinska aborter kan liksom kirurgiska aborter medföra komplikationer. Det är vanligt förekommande med blödningar, illamående och smärta, skriver 18 minuter.

Studie i ämnet pågår vid Uppsala universitet

Just nu genomförs en studie i ämnet vid institutionen för kvinnors och barns hälsa på Uppsala universitet. Tanja Tydén, professor inom folkhälso- och vårdvetenskap, har deltagit i studien. Hon säger till 18 minuter att metoden ställer hårda krav på uppföljning från klinikerna, något som tyvärr inte alltid efterföljs:

Ett problem är att många inte kommer tillbaka för kontroll.

Det krävs att man har bra kontakt med sin klinik, betonar Tanja Tydén.

—————————————————————–

Många kvinnor berättar i tidningar och på sajter om hur det är att göra abort hemma. En del tycker att det går lätt medan andra klagar över besvärliga blödningar och svåra smärtor. Ofta finns ängslan och ångest med i bilden och flera berättar om att de faktiskt är/varit ensamma hemma vid aborten. Det är inte ovanligt att man med bitterhet nämner pojkvännen som lovade vara med men fick annat att göra….

Abort är ett dramatiskt ingrepp

Såväl medicinsk som kirurgisk abort medför vissa risker, och det är viktigt att patienten är medveten och informerad om detta. Där finns ofta stora brister i informationen till kvinnan. Och oavsett vad man tycker så är abort en dramatisk händelse, ett tämligen brutalt ingripande i naturens gång när det gäller mänskliga reproduktionen.

Och det handlar om människoliv. Varje normal abort avslutar en ofödd människas liv och det är kvinnan mer eller mindre medveten om, vilket förståeligt nog ger upphov till ytterligare risker för problem av psykologisk art direkt efter aborten eller senare i livet.

När Bo Sultan och andra som är ansvariga för abortverksamheten vill avdramatisera aborten så är det egentligen att göra kvinnor en björntjänst. Samhället har trivialiserat abort så till den grad att det numera  inbegriper tiotusentals kvinnor och ofödda barn varje år i Sverige. Många kvinnor är olyckliga och vittnar om att de aldrig förstod vidden av beslutet de tog den där gången…

För hur man än i välmening vill tona ner dramatiken i det hela, så är och förblir abort ett livsdrama för kvinnan och ett dödsdrama för det ofödda barnet.

E L