Antalet aborter under år 2009 är det lägsta på flera år, enligt Socialstyrelsens pressmeddelande i veckan om den senaste abortstatistiken.  Sedan 2004 har aborterna ökat för varje år, men under förra året vände trenden och även tonårsaborterna minskade påtagligt. Den färska statistiken visar att 25 % av alla graviditeter slutade med abort. När det gäller tonåringar är andelen aborter betydligt högre, fyra av fem kända graviditeter avbröts.
Sverige toppar abortstatistiken för de nordiska länderna med flest aborter. Även inom landet är det stor skillnad mellan olika regioner, Stockholms och Göteborgs kommuner har högst frekvens tonårsaborter men även det mer glesbefolkade Gotland har höga siffror. De lägsta siffrorna har Blekinge, Kronoberg och Jönköpings län. Tsegalem Muzollo, statistiker på Socialstyrelsen, säger:
 – De medicinska aborterna som framkallas genom att kvinnan tar tabletter fortsätter att öka. De utgör idag knappt 86 procent av alla aborter som sker före vecka nio i graviditeten.
 Gunilla Gomér, ordförande i Ja till livet, är glad över att aborterna minskat men påminner i ett pressmeddelande om att det fortfarande är långt kvar till våra grannländers betydligt lägre abortsiffror. Och till abortstatistiken i vårt eget land för tio år sedan.
Så riktigt allt är inte glädjande med abortstatistiken som även visar att de mycket sena aborterna, efter graviditetsvecka 18, har mer än fördubblats sedan mitten av nittiotalet. Och att andelen upprepade aborter är den högsta någonsin sedan Sverige införde fri abort. Nästan en femtedel av tonåringarna som gör abort har gjort minst en abort tidigare. Gunilla Gomér säger:
- Att de upprepade aborterna nu nått nya rekordnivåer är tråkigt. Självklart hoppas man ju att någon som gjort en abort ska hitta fungerande preventivmedel så att någon ny abort inte ska behöva utföras. Exakt varför de upprepade aborterna ökar, skulle behöva utredas.
 Den färska abortstatistiken visar, om man vill se det, att alla goda krafter behöver samverka i arbetet för att minska aborterna. Vad man nu kan hoppas på är att en vilja att äntligen se det stora antalet aborter som vad det är; ett folkhälsoproblem. Med tanke på de tydliga variationer som finns i abortstatistiken mellan de olika nordiska länderna samt även de påtagliga skillnaderna inom olika regioner i Sverige, finns anledning att kartlägga samband mellan abortpolitik och abortstatistik i berörda länder och regioner.
Sedan kan man ju också undra över den märkliga ordning som innebär att just aborter är undantagna de regler som gäller för övriga medicinska ingrepp hos befolkningen, där det ju är en självklarhet att sjukdomstillstånd, operationer med mera journalförs. Samhället ger dubbla budskap, dels en öppenhet där man går ut med att abort är en självklarhet och ett ganska lindrigt ingrepp för den moderna kvinnan, dels ett genom lagen sanktionerat hemlighetsmakeri där abort ses som ett så privat och hemlighetsfyllt ingrepp att patienten måste vara inkognito, inga anteckningar får göras, ingen medicinsk uppgift förmedlas som kan vara behjälplig vid senare kartläggning av patientens medicinska status eller för statistik och forskning.
De abortliberala politiker som högljutt protesterar mot varje förslag att införliva abortingrepp under de regler och rutiner som gäller för övrig sjukvÃ¥rd, anser tydligen att det är befogat i modern, svensk abortsjukvÃ¥rd med samma sorts mörker och dimridÃ¥er som döljer de illegala aborter man annars självklart tar avstÃ¥nd frÃ¥n. Att man inte tycker sig komma undan den skuld och skam man samtidigt förnekar kan finnas, tycks uppenbart. Varför annars mörklägga och hemligstämpla rent medicinska fakta runt patienternas abortingrepp?Â
I själva verket skulle samhället behöva en öppenhet för forskning runt aborter. Inte minst skulle det komma den stora kvinnliga patientgrupp i fertil ålder som lever ett sexuellt aktivt liv till godo.
E L
