Världen idag berättar att ett par i Oregon, USA, stämde ett sjukhus efter att de fått en dotter med Downs syndrom. Paret har efter en tio dagar lång och känsloladdad rättegång fått rätt i domstolen. Juryn var enig i domen som innebär att sjukhuset ska betala 2,9 miljoner dollar till paret för att täcka kostnader för vård och omsorg för barnet.
Modern var under graviditeten orolig för att få ett barn som inte var fullt friskt. Testerna hon genomgick visade inte på någon kromosomavvikelse hos fostret. Men när dottern var en vecka gammal konstaterades att hon hade Downs syndrom. Föräldraparet anklagade då sjukhusets mödravårdsklinik för att ha misslyckats med undersökningarna under graviditeten. De motiverade sin stämning av sjukhuset med att de skulle ha aborterat dottern om de vetat att hon hade Downs syndrom. Parets advokat hävdar att cellprovet togs på livmodern och inte på fostret, vilket var orsaken till att avvikelsen aldrig upptäcktes.
Hela historien som Världen idag återger känns för många av oss spontant ganska bisarr och motbjudande. Marcus Birro kommenterar i Expressen den människosyn som ligger bakom jakten på barn med Downs syndrom och andra avvikelser:
Liv är heligt. Alltid. Allt liv är heligt. En liten flicka med Downs syndrom, som skulle ha blivit aborterat om föräldrarna fått veta hennes beskaffenhet, är INTE värd mindre än någon annan nu när hon är född. Och då borde hon inte vara värd mindre INNAN hon föddes heller. Vi kan inte själva, efter eget huvud och från fall till fall, börja nysta och trixa med det okränkbara människovärdet. Det är inte värdigt. Det är i högsta grad oanständigt.
När man väljer att stå upp för människovärdets okränkbarhet brukar motståndarna till detta placera den med obekväm åsikt i kategorier med dålig klang i svensk media.
Birro bemöter detta med en rak vänstersving:
Det är märkligt att detta blivit en så kallat “kristen höger”-fråga. När släppte vänstern frågorna om allas lika värde?
Marcus Birro orädda försvar för livet kommer nog att väcka genklang hos många. Tanken att människor ska sätta sig till doms över vem som är värd att få leva och inte, är nog skrämmande för de flesta av oss. Fortfarande.
Ska andra ”designmissar” också leda till stämning?
Flera frågor infinner sig efter att jag läst om föräldrarna i USA som stämmer sjukhuset för att man missade att fostret hade Downs syndrom: När det nu höjs röster för idén att föräldrar genom utsorterande fosterdiagnostik ska kunna designa sitt barn, ligger det då också nära till hands att sjukvården i framtiden kan ställas till svars om barn föds med ”fel” kön eller oönskad ögonfärg eller liknande ”designmissar”??
En annan undran är om föräldrar till barn som antagits ha Downs syndrom men efter abort visat sig vara fullt normala, också ska kunna stämma sjukhuset för att deras ”perfekta” barn fick felaktig diagnos, vilket ledde till avlivning genom abort?
Eller för att de mister sitt ofödda barn genom missfall efter moderkaksprov eller fostervattenprov, vilka båda medför en liten men dock ökad risk för missfall…?
Man räknar med att undersökning med NUPP/KUB-tester ger ungefär fem procent falska positiva resultat, det vill säga att fem barn på hundra felaktigt bedöms ha kromosomavvikelser. Det är därför inte helt ovanligt att föräldrar väljer abort för att de tror att barnet har Downs syndrom, men efter aborten får reda på att barnet var helt normalt.