Den gångna helgen firades Livets söndag i kyrkor och församlingar på många håll i landet för att lyfta upp och hedra livet mitt i ett samhälle där dödens kultur lurar bekom knuten, med skyhöga aborttal och alltmer högljudda krav på dödshjälp.
I en ledare i Världen idag påminner tidningens chefredaktör Lukas Berggren om Barnkonventionens välkända uppmaning:
”Barnets bästa ska alltid komma i första rummet”.
Men andra ideal pockar på i en tid av självförverkligande när man förväntas satsa på karriären, prioritera det egna välbefinnandet, tänka på pensionen, resa jorden runt och leva upp till uppsatta skönhetsideal. Allt för att höja sin status och verka bättre i andras ögon:
Att ”skaffa barn” är också en del av statusjakten. Men ”anskaffandet” måste ske i rätt tid och projektet får inte inverka för mycket på de andra parametrarna i självförverkligandets ekvation. Barnen får alltså inte riskera pensionen, äventyra nästa karriärsteg, förstöra långresan, påverka utseendet eller inkräkta på kvalitetstiden med vänner och väninnor.
Istället för att vara mål har barn blivit ett medel, istället för att vara en gåva har de blivit en produkt, skriver Berggren och konstaterar att livet är hotat för ofödda barn, speciellt för den som råkar ha den extra kromosom som kärlesfullt brukar kallas för ”kramkromosomen” (eftersom barn med Downs syndrom ofta bjuder på en kram)…
Utsortering av barn sker genom KUB-tester
Genom det alltmer utbredda användandet av KUB-testet för gravida kvinnor ökar risken att samhället en utsortering av människor i ett A- och B-lag, önskvärd och icke önskvärd. Det rimmar dåligt med den sjätte artikeln i Barnkonventionen, som stadgar att ”varje barn har rätt att överleva och att utvecklas”, konstaterar Lukas Berggren i sin ledare och berättar att American Journal of Medical Genetics nyligen publicerat resultatet från tre olika undersökningar, där föräldrar, syskon och barn som själva har Downs intervjuats om hur de påverkas av syndromet:
99 procent av de som har Downs syndrom är nöjda med sina liv. 99 procent av föräldrarna älskar sina barn med Downs och 97 procent är dessutom stolta över dem. 94 procent av de äldre syskonen är stolta över sina småsyskon med Downs syndrom och 88 procent av syskonen känner att de är bättre människor på grund av sitt syskon.
Dessa siffror talar sitt tydliga språk. Vad samhället alltså ofta betraktar som ett hinder blir istället en källa till glädje. Man skulle önska att varje förälder som får besked om att deras ofödda barn har Downs syndrom också får information om det oerhört positiva familjemedlemmar till barn med kramkromosomen berättar om.
E L
