En flicka på en gymnasieskola i Täby hade länge dragit sig för att berätta om de övergrepp hon utsatts för i våras, ett våldtäktsförsök och en fullbordad våldtänkt. Men en klasskompis uppmuntrade henne att berätta. Flickan vände sig då till sin mentor som i sin tur kontaktade rektorn. Efter att ha lyssnat till historien blev rektorns kommentar enligt nyheter.24 och The Local:
Killar gör sådant, man måste vänja sig.
Dagen efter mötet med rektorn polisanmälde flickan klasskamraten som våldtagit henne. Hon informerade skolan om sin anmälan. Rektorn ska ha ringt upp skolflickans mamma och diskuterat anmälan med henne:
”NN ska inte fokusera pÃ¥ sÃ¥dant här trams, hon bör fokusera pÃ¥ sina studier”.
Flickan har anmält rektorns agerande för Skolinspektionen, men ärendet har vidarebefordats till Diskrimineringsombudsmannen (DO) där det kan ta upp till ett halvår innan det behandlas, skriver nyheter.24 och The Local.
HÃ¥rresande cynism hos skolledningen?
Om flickans berättelse stämmer, vilket ännu inte är fastställt förstås, vittnar det om en hårresande cynism hos skolledningen. Gång på gång rapporteras i media om hur rektorer mörklagt missförhållanden inom skolan och underlåtit att agera när elever trakasserats. Särskilt grymma framstår de svek som drabbat mobbade elever, varav de flesta fått ärr i själen för livet och en del tragiskt nog drivits till förtvivlans brant och tagit sina liv. Detta för att rektorer och ansvariga lärare prioriterat skolans rykte och sitt eget anseende istället för att värna om elevernas liv och hälsa.
Flickan i fråga verkar lyckligtvis ha en familj och vänner som stöttar henne. Om hennes berättele är sann så har hon utsatts för flera svåra kränkningar i rad. För vad rektorn då gjort är inget annat än en grov psykisk våldtäkt på en skolflicka som var i innerligt  behov av vård, skydd och upprättelse.
Kan den svenska skolan verkligen ha blivit så genomrutten att detta kan hända, vad ska då till för att rädda den?
Och även om exemplet från anmälan av skolan i Täby är extremt, så vet vi att kränkningar och sexuella trakasserier ökar bland ungdomar och att allt fler elever mår psykiskt dåligt.  Efter decennier av sexualliberal indoktrinering i skolan är facit varken uppmuntrande eller förvånande.  Borde det inte vara hög tid att, utan hån om sexualmoralism etcetera, få diskutera alternativ till den undervisning i sex och samlevnad som hittills oemotsagd bedrivits i skolans slutna värld?
E L
