Nu rullar organisationen MRO:s ”anti-abortlastbil” runt i Stockholm för en veckas kampanj i huvudstaden, berättar Dagen.  PÃ¥ lastbilen finns stora, tydliga bilder pÃ¥ aborterade foster och texter som ”Abort är att döda smÃ¥ människor”.
Mats Selander, ordförande i ”Människorätt för ofödda” (MRO) Ã¥ker med bilen vid premiärturen. Han vet av erfarenhet att den kommer att väcka ilska. Folk reagerar utifrÃ¥n de värderingar man tagit till sig i vÃ¥r kultur, menar han, där vi indoktrinerats till en abortliberal inställning:
Den naturliga önskan i en sådan kultur blir att tona ned fostrets mänsklighet. Det försöker MRO komma åt genom att utmana med bilderna. De flesta associerar abort med något bra, en rättighet, medan känslan i bilderna talar om något fruktansvärt.
Mats Selander är van att möta hårt motstånd för bilderna som är kontroversiella även bland andra abortkritiker, berättar Dagen. Men han menar att om MRO har rätt så utgör aborterna ett brott mot mänskligheten, och då har man en grundlagsskyddad rätt att berätta det.
I en tidigare artikel i Dagen efter aktiviteter under Almedalsveckan sade Selander att han hade förståelse för att folk blir upprörda:
Antingen dödas en människa i en abort eller inte. Är det så att det är en människa som dödas i en abort så betyder det att våra motståndare förespråkar ett massdödande. Jag förstår om man blir upprörd över det en sådan grov anklagelse.
Bildjournalistik annars en viktig del i samhället
Ingen ifrÃ¥gasätter att media fylls av bilder för att visa en fruktansvärd verklighet, det mÃ¥ vara frÃ¥n förintelseläger, frÃ¥n svältkatastrofer eller frÃ¥n massmördandet i en norsk skärgÃ¥rdsidyll – bara det inte handlar om abort.
Samma personer som anser att det man aborterar inte är ett människoliv utan en närmast oformlig cellansamling som man inte behöver fästa nÃ¥gon vikt vid, blir fullständigt rasande över att bilder av dessa ”cellklumpar” visas offentligt. Foton av en människa i miniatyr med avklippta armar och förunderligt välskapta smÃ¥ fötter och händer, träffar oss rakt i hjärtat.
Abortliberaler som annars snarast trivialiserar abortingreppetkan blir allra mest upprörda över bilderna. Utan att vara förespråkare av ett frossande i blodiga bilder varken från krig, olyckor eller aborter, kan man ändå konstatera att beskyllningarna om att bilder på aborterade foster skuldbelägger kvinnor som gjort abort är paradoxala. För hur kan man skuldbelägga någon för en handling som samhället sedan decennier hävdat på intet sätt är det minsta fel eller skadar någon annan människa?
E L
