Hem » Abort » Abortstatistik » Abortstatistiken talar – men finns viljan att lyssna?

Abortstatistiken talar – men finns viljan att lyssna?

Antalet aborter under år 2009 är det lägsta på flera år, enligt Socialstyrelsens pressmeddelande i veckan om den senaste abortstatistiken.  Sedan 2004 har aborterna ökat för varje år, men under förra året vände trenden och även tonårsaborterna minskade påtagligt. Den färska statistiken visar att 25 % av alla graviditeter slutade med abort. När det gäller tonåringar är andelen aborter betydligt högre, fyra av fem kända graviditeter avbröts.

Sverige toppar abortstatistiken för de nordiska länderna med flest aborter.  Även inom landet är det stor skillnad mellan olika regioner, vilket flera lokala medier uppmärksammar. Stockholms och Göteborgs kommuner har högst frekvens tonårsaborter men även det mer glesbefolkade Gotland har höga siffror. De lägsta siffrorna har Blekinge, Kronoberg och Jönköpings län. Tsegalem Muzollo, statistiker på Socialstyrelsen, säger:

De medicinska aborterna som framkallas genom att kvinnan tar tabletter fortsätter att öka. De utgör idag knappt 86 procent av alla aborter som sker före vecka nio i graviditeten,

Gunilla Gomér, ordförande i Ja till Livet, är glad över att aborterna minskat men påminner i ett pressmeddelande om att det fortfarande är långt kvar till våra grannländers betydligt lägre abortsiffror. Och till abortstatistiken i vårt eget land för tio år sedan.

Allt är alltså inte glädjande med abortstatistiken som även visar att de mycket sena aborterna, efter graviditetsvecka 18, har mer än fördubblats sedan mitten av nittiotalet. Och att andelen upprepade aborter är den högsta någonsin sedan Sverige införde fri abort. Nästan en femtedel av tonåringarna som gör abort har gjort minst en abort tidigare. Gunilla Gomér beklagar denna utveckling:

 
Att de upprepade aborterna nu nått nya rekordnivåer är tråkigt. Självklart hoppas man ju att någon som gjort en abort ska hitta fungerande preventivmedel så att någon ny abort inte ska behöva utföras. Exakt varför de upprepade aborterna ökar, skulle behöva utredas. 

Den färska abortstatistiken visar att alla goda krafter behöver samverka i arbetet för att minska aborterna. Vad man kan hoppas på en syn på det stora antalet aborter, inklusive överväldigande många tonårsaborter, som det stora folkhälsoproblem det faktiskt är.  Med tanke på de tydliga variationer som finns i abortstatistiken mellan de olika nordiska länderna samt även de påtagliga skillnaderna inom olika regioner i Sverige, finns anledning att kartlägga samband mellan abortpolitik och abortstatistik i berörda länder och regioner. Ett nationellt abortregister skulle kunna gagna forskningen.

Men detta är inte politiskt genomförbart i Sverige av ideologiska skäl. Om det problemet skriver Marcus Svensson i en ledarartikel i Smålandsposten tidigare i år. Under rubriken ”Ingen tycks vilja veta” berör Svensson den debatt som förs på forumen för familjeliv på nätet, angående vilka barn som bör eller inte bör få födas. Inte sällan handlar det om kön. Svensson berör den obalans mellan könen som finns i vissa andra länder till följd av massaborter av flickfoster. Följderna är överväldigande när stora skaror av ensamma män bidrar till växande brottslighet, människohandel, sexuellt våld och ökad självmordsfrekvens bland kvinnor. Men i Sydkorea har man lyckats bryta trenden, några av de viktiga faktorerna härtill är antidiskrimineringslagar, utbildning för kvinnor och lika rättigheter mellan könen skriver Svensson och fortsätter;

Denna problematik finns inte i Sverige. Däremot utförs fler aborter här än i andra länder i Västeuropa. Varför vet vi inte, eftersom det saknas ett nationellt abortregister. Det politiska stödet för läkaren och utredaren Anders Miltons förslag om att införa ett sådant är i det närmaste obefintligt. Det finns en beröringsskräck i frågan. Debatten har uteblivit. Locket har lagts på.

Det handlar i grunden inte om att skuldbelägga kvinnor, betonar Svensson i sin ledarartikel, utan att få vetskap om olika mönster – medicinska, hälsomässiga och kulturella.

I Danmark och Nederländerna noteras till exempel att utomeuropeiskt födda kvinnor har en flerdubbelt högre abortfrekvens än inhemskt födda. Det gör det möjligt att rikta och anpassa information och stöd till olika målgrupper. Varför skulle det vara så hemskt att göra detsamma i Sverige? Varför är det tabu att följa trendriktningar även inom abortstatistiken?

När Marcus Svensson skriver att ”det finns en beröringsskräck i frågan” fångar han i ett nötskal problemet med att man inte vill se problemet med aborter. I vårt land skulle det vara av värde att jämföra de regionala skillnaderna i aborttal mellan olika län, men även att jämföra statistiken när det gäller tonårsaborter med den i våra grannländer.

Trots förra årets minskade aborttal ligger vi ändå topp vad gäller antal tonårsaborter i Europa. Det finns anledning att försöka hitta orsakssammanhangen bakom de höga aborttalen. För visst är det tragiskt att svenska ungdomar från tidig ålder triggas till ett sexliv de inte är mogna för, ofta struntar att ta ansvar för att använda  preventivmedel och sedan hamnar i oönskade graviditeter där fyra av fem slutar med abort. Samt att allt fler redan som tonåringar upprepar sitt beteende och återkommer till sjukvården för fler aborter.

Vi behöver utreda vilka socioekonomiska, kulturella och övriga faktorer som påverkar abortstatistiken. Och därför måste vi få en större öppenhet i samhället för forskning runt aborter. Inte minst skulle det komma den stora kvinnliga patientgrupp i fertil ålder som lever ett sexuellt aktivt liv till godo.

E L

 

 

Dela detta inlägg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>