USA:s nya sjukförsäkring och tankar om abortfrågans betydelse

Nu är det stora förändringar på gång i USA. Som en rad olika medier rapporterar om idag har president Obamas omdiskuterade vårdreform gått igenom, när representanthuset nu sagt ja till presidentens förslag till sjukförsäkring.

Efter en lång och stormig debatt under söndagskvällen kunde representanthuset gå till omröstning om vårdreformen. Republikanerna röstade nej tillsammans med 34 demokrater . Det var inte tillräckligt för motståndarsidan som nu fick se sig slagna med röstsiffrorna 219 mot 212 i omröstningen.
Vårdreformen är den största utvidgningen av de federala hälsovårdsåtagandena sedan sjukförsäkringssystemen Mediact och Medicare infördes i  mitten av 1960-talet för att ge en allmän sjukförsäkring som omfattar fattiga, funktionshindrade och personer över 65 år.

Obamas förslag till sjukförsäkring innebär en personlig seger för honom som president, när han nu lyckats få igenom vad en lång rad presidenter i USA försökt få igenom under de senaste hundra åren. En grupp demokrater som var tveksamma till förslaget vanns över till ja-sidan genom ett avtal när det gäller abortfrågan. President Obama har nu fått backa när det gäller förslaget om statligt finansierade aborter.  Vita huset har meddelat att presidenten ska se till att federala medel inte ska bekosta aborter.

President Obama själv är förstås överlycklig över valresultatet:

Detta är en seger för USA:s folk och en seger för förnuftet.

Den stora vårdreformen som beräknas kosta  940 miljarder kronor  går nu till presidenten för undertecknande så att den blir en giltig lag. 

Det ska bli intressant att se hur det amerikanska samhället anpassar sig efter det nya sjukförsäkringssystemet. I USA har man en helt annan tradition än i vårt land när det gäller relationen mellan individen och samhället. Skillnaden mellan de fattigaste och de rikaste befolkningsgrupperna är avsevärt mycket större än i Sverige, en effekt av ett ekonomiskt system som knappast eftersträvas i Sverige. Här i Sverige har vi ju haft det ganska bra. Som ett land med rika naturresurser och förhållandevis liten befolkning har vi i kunnat åtnjuta en genomsnittigt hög levnadsstandard alltsedan det försprång vi hade sedan andra världskriget.

Vid krigets slut låg Sverige, som skonats för krigets förstörelse, fullt intakt och bevarat, redo att kunna leverera såväl råvaror som tjänster till ett Europa lagt i spillror. Genom detta försprång fick vi ett enormt ekonomiskt uppsving, enligt många bedömare en direkt följd av vårt gynnsamma utgångsläge snarare än det långa socialdemokratiska maktinnehavet och deras politik. 

Nu har vi haft många goda år, men frågan är om festen är över?  Sverige har en stor statsskuld och vårt berömda välfärdsystem börjar falla samman. Om vi håller oss till dagens ämne sjukvård kan man utan överdrift konstatera att den svenska sjukvården är hårt ekonomiskt pressad idag. Man drar ständigt in på resurser. Personal med ofta nödvändiga uppgifter sägs upp trots att de innerligt behövs, avdelningar stängs. På många håll räcker resurserna inte till ens för att ge till exempel svårt sjuka den vård de behöver.

Och mitt i allt detta har vi en sjukvård som ska bekosta närmare 40 000 aborter per år i detta lilla land. Och som om det inte räcker liberaliserades Europas redan mest liberala abortlag än mer, till att omfatta också utländska kvinnor. Som Ja till livet uppmärksammat har Socialstyrelsen av någon anledning inte redovisat statistiken för utländska kvinnors aborter i Sverige, åtminstone inte på något trovärdigt sätt.

I USA har alltså det historiska beslutet om nytt sjukförsäkringssystem föregåtts av långa debatter angående abortpolitik. Men i Sverige får abortfrågan inte diskuteras. Medan samhället ska spara på alla andra fronter –  barn, sjuka, handikappade, gamla…  är den märkliga abortpolitiken upphöjd till ett högre plan med närmast religiös status, förnämt ouppnåelig för varje ifrågasättande eller reservation.

Och så har vi också fått det så att sjukvårdspersonalen, mitt i alla absurda besparingar, kan få uppleva att vissa kvinnor kommer in för sin elfte abort, utan att personalen får höja på ögonbrynen eller fråga patienterna om hur de ser på sin sexualitet och det ansvar de rimligen borde kunna ta för den. 

Saken är den att i Sverige kan man bara inte ta upp abortfrågan, oavsett vad det gäller, utan risk för att bli måltavla för diverse kränkande anklagelser. I rädsla för att missuppfattas som varande kvinnohatare, högerextremist och allmänt sett en otidsenlig bakåtsträvare tiger de flesta. I samhället finns en tyst överenskommelse om att det ska vara just tyst som i graven när det gäller de många aborterna i vårt land. 

Om hur locket läggs på när det gäller abortfrågan, har Marcus Svensson nyligen skrivit om i en ledare i Smålandsposten. Han talar där om de katastrofala följderna av massaborter av flickfoster i vissa delar av världen och kopplar detta till svensk abortsyn:

Denna problematik finns inte i Sverige. Däremot utförs fler aborter här än i andra länder i Västeuropa. Varför vet vi inte, eftersom det saknas ett nationellt abortregister. Det politiska stödet för läkaren och utredaren Anders Miltons förslag om att införa ett sÃ¥dant är i det närmaste obefintligt. Det finns en beröringsskräck i frÃ¥gan. Debatten har uteblivit. Locket har lagts pÃ¥. Men i grunden handlar det inte om att skuldbelägga kvinnor, utan att fÃ¥ vetskap om olika mönster – medicinska, hälsomässiga och kulturella.

I Danmark och Nederländerna noteras till exempel att utomeuropeiskt födda kvinnor har en flerdubbelt högre abortfrekvens än inhemskt födda. Genom att man får reda på detta blir det möjligt att rikta och anpassa information och stöd till olika målgrupper, skriver Svensson.

Varför skulle det vara så hemskt att göra detsamma i Sverige? Varför är det tabu att följa trendriktningar även inom abortstatistiken?

Ledarartikeln i Smålandsposten träffar mitt i prick. Det är glädjande att fler och fler samhällsdebattörer likt Marcus Svensson vågar ifrågasätta den osunda tabubeläggningen av abortfrågan. Som sagt, det är lite problematiskt att avfärda en jättenation som USA och klassa alla dess medborgare som högerextremister för att abortfrågan är av sådan vikt att den hamnar på högsta nivå i samhällsdebatten, och även ges avgörande politisk betydelse som i den nu antagna vårdreformen. Det är snarare extremt att en demokrati som Sverige låtit sig dompteras av en maktelit inom politik och media, som på ett sanslöst sätt hittills lyckats genomsyra samhällsklimatet och förkväva friheten att få diskutera abortmönster och abortpolitik i Sverige.

E L