Lisa Magnusson är en tjej som skriver krönikor i Aftonbladet. Likt ett otal andra skribenter som vill hävda sig i konkurrensen och skapa ett personligt avtryck, är det de gamla vanliga, närmast krampaktiga försöken att chockera och provocera läsarna som gäller. Vilket nog är en fåfäng önskan idag när de höjda ögonbrynens tid är förbi, och eventuella läsarreaktioner snarare tar sig uttryck i en trött suck.
En nisch som Magnusson tycker sig ha hittat att chockera ifrån är ämnet aborter. Eftersom vanliga läsare knappast låter sig beröras av provokationer angående abort så riktar hon sin krönika till abortmotståndare i allmänhet och Ja till livet i synnerhet:
Antiabortrörelsen menar sig vara emot abort därför att allt liv är heligt, men inte ser man Ja till Livet demonstrera med plakat där det står att MANLIG MASTURBATION ÄR MORD.
Även abortmotståndarna drar en gräns för vad liv är, och som av en händelse börjar de säga ja till livet just när en spermie simmar upp i en kvinna och möter hennes ägg. I det ögonblicket slutar kvinnans kropp att vara hennes egen och blir Ja till Livets angelägenhet.
Ja, vad ska man säga? Å ena sidan verkar Lisa Magnusson ha kläm på att en befruktning behöver äga rum för att nytt liv ska uppstå, å andra sidan undrar man, av beskrivningen att döma, om hon inte har högre tankar om sig själv än att hon är en ensam spermie som vankar omkring här på jorden. Och verkar Magnusson inte se någonting speciellt i skapandet av en ny, genetiskt unik, individ? Hon fortsätter:
Kalla mig gärna foliehatt men jag har inte kunnat låta bli att känna att det finns ett skäl till att man bestämt att livet börjar just i kvinnan, och att det skälet faktiskt inte alls stavas vördnad inför livet utan sexualmoraliserande förakt inför kvinnor som går och blir med barn fastän de inte har lust att bli mammor.
Därför är det intressant nu när man kan läsa om den där brittiska kvinnan som fick arton missfall, eller spontana aborter som det också kallas, innan hon lyckades fullfölja graviditeten. Vad tycker abortmotståndarna om det egentligen?
Lisa Magnusson tycks ana en konspiration där någon bestämt att livet börjar i just kvinnan, detta av sexualmoraliserande förakt inför kvinnor som blir med barn och inte har lust att bli mammor.
Utan något logiskt sammanhang kastar hon sig därefter till att efterlysa sexualmoraliserande över den stackars brittiska kvinna som fick arton missfall innan hon till sist fick en diagnos ställd och behandling så att hon kunde fullfölja graviditeten. Vad tycker abortmotståndarna om det egentligen? undrar Magnusson som säger sig vara nyfiken på svaret. Och denna lilla glimt av själslig sinnesrörelse utanför standardkonceptet att vara blasé och spydig bör ju uppmuntras.
Â
Angående den brittiska kvinnan så var det väl roligt att hon fick sitt barn till sist, eller hur? Att hon fick många missfall var ju trots allt inte planerat, och hon fick ju inte veta vad felet var förrän vid det sista missfallet. Men var har dessa missfall med 1,1 miljon aborter i Sverige under 35 år att göra?
EL
