Utmattade mammor och ofrivilliga pappor

Sydsvenskan skriver att många har reagerat starkt på en tidigare införd artikel om Pelle Filipsson som blev förälder mot sin vilja. En av dem är ”Anette” (fingerat namn) som länge men förgäves kämpat för att få pappan att vara delaktig i dotterns liv.

Anette och hennes man hade planerat att bilda familj, men halvvägs in i graviditeten fick hon reda på att mannen hade ett förhållande med en annan kvinna. Nu ville han inte längre ha barn utan flyttade och försökte sedan genom hot, kränkningar och våld förmå henne att begära dispens för sen abort. En åtgärd i panik eftersom han hemlighållit att hon var gravid, förklarar Anette som i hopp om att kunna stödja andra berättar sin historia i Sydsvenskan.

Anette blev rådvill. Tanken på att föda barn med en ovillig pappa skrämde henne, men både psykologer och barnmorskor på kvinnokliniken avrådde henne från abort.

– De menade att det skulle få svåra psykiska konsekvenser för mig eftersom jag var så långt gången och dessutom längtade efter det här barnet. Hur skulle jag kunna leva vidare sedan?

Anette behöll barnet trots risken att dess pappa inte skulle vilja vara delaktig alls i barnets liv. Hon hoppades att han skulle ändra sig. När det inte blev så kände hon sig misslyckad.

– Jag försökte hela tiden hålla en dörr öppen för honom för vårt barns skull. Därför skyddade jag honom på olika sätt. Jag låtsades också att allt var bra för att jag skämdes å min dotters vägnar och ville slippa folks reaktioner på att jag var ensam med ett så litet barn. Om jag gick ut med barnvagnen tidigt på morgonen för att vår dotter skrikit av kolik hela natten så tog jag på mig vigselringarna och köpte två latte istället för en.

Till sist såg en läkare till att Anette fick det stöd hon behövde för att orka genom Viktoriagården, en öppenvårdsenhet inom barnpsykiatrin i Malmö dit även ofrivilliga fäder kan vända sig för att få hjälp av psykologer. Nu insåg Anette att hon behövde lägga sin energi på dottern istället. Hon ansökte om ensam vårdnad med umgängesschema vilket ex-maken så småningom accepterade.

Hon välkomnar Pelle Filipssons bok för att den skapar debatt kring känsliga frågor, men vill att diskussionen också ska handla om hur stora krav samhället kan ställa på kvinnor för att få ovilliga fäder att engagera sig i sina barn.

– Min erfarenhet är att samhället inte vågar ställa några krav på pappan, på grund av risken att han helt ska försvinna ur bilden. Jag har gjort allt för att släppa in honom i det här eftersom jag vill att min dotter ska ha en närvarande far, men vad gör man om mamman till slut inte orkar? Hur går det då för barnet?

Även här på Bloggen har vi skrivit om Pelle Filipsson med anledning av hans nyutkomna bok ”Den största gåvan”. Det står klart att boken på många sätt rör upp känslor av olika slag. Oavsett hur man tar ställning i frågan det gäller har den fört med sig det goda att man äntligen börjar debattera mäns och kvinnors olika villkor i samband med att nya liv kommer till. Och tydliggjort att samhället, allt tal om jämställdhet till trots, lägger orimligt mycket större börda på kvinnan när det gäller såväl beslut som ansvar för graviditeten och dess följder.

Visst är det lätt att bli upprörd över mäns svek när det gäller föräldraskap. Men har inte samhället redan degraderat mannen som delaktig i frågan rörande den reproduktiva sexualiteten på ett makalöst sätt?
Faktum är ju att mannen rent juridiskt inte har någon som helst rättighet vid en graviditet när det gäller det gemensamma barnet, för den händelse kvinnan vill släcka dess liv men inte han. Mannen får stillatigande se på att det ofödda barn han är förälder till aborteras om kvinnan vill ha det så.

Jag upprepar: Mannen har absolut noll och ingenting att säga till om när det gäller att hans eget barn saknar människovärde i samhällets ögon, och därför kan berövas livet eftersom det behöver kvinnans livmoder några månader till för att överleva. Så får han, kanske under ångest och förtvivlan vilket flera män vittnat om, se hur det ofödda barnets liv släcks och en hel generationskedja  tillhörande honom likaväl som kvinnan! - brutalt klipps av. Detta med det lögnaktiga argumentet att det är ”kvinnans kropp” det handlar om, trots att alla vet att barnet är en ny individ med en egen kropp.

Endast kvinnan har rättigheter vid graviditet, mannens åsikt räknas inte alls och det ofödda barnet kan av uppenbara skäl ännu inte föra sin talan och är fullständigt fråntaget sitt människovärde.

MEN om kvinnan väljer att behålla barnet så är mannen, oavsett hur han ställer sig till graviditeten, skyldig att betala underhåll för barnet i arton år framåt - och naturligtvis att ta ett föräldraansvar livet ut.

Egentligen är det en intressant fråga varför män så länge tigit och samtyckt till att en sak som så uppenbart kräver båda könens medverkan ensidigt räknas som kvinnorättsfrågor – därmed förkvävande all diskussion. Trots att kvinnans ställning när det gäller beslut på liv och död tydligen omvänt kan ses som en diskriminering av mäns rättigheter. Oavsett var man står i frågan så kan man konstatera att den är oerhört laddad med konflikter av olika slag, i ett system med brister som ofta drabbar kvinnor, män och barn på ett orättvist sätt. Det torde vara uppenbart att vi behöver en diskussion om hur en sexualpolitik ska se ut, där man redan från början har barnets bästa som utgångspunkt. Debatten kring de många tabubelagda frågor Pelle Filipssons bok väcker har nog bara börjat.

E L

Dela detta inlägg

Tweet