Pressmeddelande: Samvetsbetänkligheter i vården

Pressmeddelande med öppet brev till Heidi Avalan, chefredaktör på Sydsvenska Dagbladet

”Den som har samvetsbetänkligheter inför sina arbetsuppgifter mÃ¥ste ta sitt ansvar. Och byta jobb.” skriver Heidi Avalan i en ledare i Sydsvenska Dagbladet.

Vilka riktar hon sig till dÃ¥? Hur stor del av svensk sjukvÃ¥rdspersonal ”har samvetsbetänkligheter”?

Svaret pÃ¥ den frÃ¥gan är inte sÃ¥ lÃ¥ngt borta dÃ¥ exakt denna frÃ¥geställning användes i en svensk doktorsavhandling frÃ¥n UmeÃ¥ Universitet 2007. Den visade att hälften av alla tillfrÃ¥gade gynekologer och barnmorskor uppgav att sena aborter ” ger mig samvetsbetänkligheter ” och att drygt hälften av alla gynekologer ansÃ¥g att gynekologer har rätt ” att av personliga skäl vägra medverka vid aborter ”. Hur svensk vÃ¥rdspersonal ser pÃ¥ sena aborter lyfts ocksÃ¥.

Menar alltsÃ¥ ”liberala” Heidi Avalan att hälften av alla gynekologer och barnmorskor i Sverige ska byta jobb, för att de har ”betänkligheter”? 

Tabeller med svar om svensk vårdpersonals syn på abort samt länk till avhandling.

Öppet brev till Heidi Avellan, chefredaktör på Sydsvenska Dagbladet

Det är inte alltid lätt att arbeta i sjukvården. För en chefredaktör kan 38 000 aborter under ett år låta okomplicerat, men varenda en av dessa aborter ska utföras. Det är väl dokumenterat att detta är en arbetsuppgift som självklart kräver professionellt kunnande, men det är och förblir ett ingrepp som också har andra dimensioner. Tonen i Avellans inlägg indikerar att hon inte verkar förstå, eller bry sig om, detta.

Läs fortsättningen av brevet här: 

Den utvidgade användningen av fosterdiagnostik, ibland med det uttalade syftet att finna barn med en extra kromosom, är med rätta diskutabel. Det är inte alltid det går att skaka av sig känslorna när man kommer hem, speciellt inte när man vet att beroende på vad man sa eller gjorde, så valde någon att välja abort, kanske för att man var osäker på hur livet skulle ha blivit med ett barn som var lite annorlunda.

Många yrkesgrupper berörs direkt av de höga aborttalen.

Aborter, särskilt de sena, är exempel på situationer i vården som engagerar vårdpersonal, inte bara professionellt, utan även på ett personligt och känslomässigt plan. Oavsett hur lagstiftning och mediadebatt ser ut är vårdverkligheten ibland inte så enkel. Det gäller även inom bl.a. neonatalvård och vid vård av svårt sjuka och döende. Det finns för vårdpersonal många situationer, där en knivskarp gräns mellan vad som är rätt och fel inte är uppenbar, oavsett lagar, kliniska riktlinjer och yrkeskompetens. Avellan verkar omedveten om detta. När dessutom nya fosterdiagnostikmetoder nu annonseras, samtidigt som nya riktlinjer som berör vård i livets slutskede har kommit, ökar behovet av ett andningshål för somliga.

Sverige är ett av få länder i Europa som inte ger vårdanställda rätt till samvetsfrihet. I Tyskland och Portugal är den inskriven i grundlagen och innebär att ingen kan tvingas av staten att agera i strid med sitt samvete och i flera andra länder är samvetsklausuler inskrivna i lagen men villkorade. I Belgien måste en läkare som inte vill medverka vid en abort informera patienten om detta och hänvisa till en annan vårdgivare och i Danmark garanteras läkare, barnmorskor och sjuksköterskor dispens från att vara med vid en abort, om de först ansöker om det.

Allt detta är uttryck för att vårdpersonal också är människor och att vård av sjuka och nära relation till utsatta människor ställer alldeles speciella krav. Det nätverk som Ja till Livet tagit initiativ till är på flera sätt uttryck för samma sak och speglar en förståelse för vårdens alldeles speciella miljö och situationer. Det borde, av Avellan och andra, hälsas med tillfredställelse att dessa svåra frågor inte enbart skyfflas undan av rådande lagstiftning och politiskt klimat, utan hålls levande på ett för vårdpersonalen relevant sätt.

Gunilla Gomér
Sjuksköterska och ordförande i Ja till Livet

Heidi Avellan i Sydsvenska Dagbladet

Mer information om Ja till Livets vårdnätverk

Pressmeddelande om vårdnätverket

Berättelse från en medlem i vårdnätverket