Patient med komadiagnos: Jag skrek – men inget hördes

I 23 långa år låg belgaren Rom Houben i koma – trodde man – efter en trafikolycka som inträffat när han var ung ingenjörsstudent, som flera nyhetsmedia rapporterat om nyligen. Houben var totalförlamad, utan förmåga att meddela sig och få omvärlden att förstå att han var vid medvetande. Regelbundna tester visade att han låg i djupt koma, medan Houben i själva verket hörde vad alla runt honom sade.

”Jag skrek, men ingenting hördes. Hela tiden drömde jag bokstavligen om ett bättre liv. Frustration är ett alldeles för litet ord för att beskriva vad jag kände”, berättar Houben enligt Sky News. 

Det var för tre år sedan när Houben fick genomgå nya och avancerade tester på universitetet i Liege, som läkarna plötsligt såg att hans hjärna fungerade i det närmaste normalt. Då hade Houben under alla år försökt visa sin familj, sina vänner och läkarna att han fortfarande fanns där inne, vaken och tänkande, men fånge i sin egen kropp.

Nu kommunicerar Rom Houben med hjälp av en dator. Han är fortfarande beroende av vård på sjukhuset utanför Bryssel, men kan nu läsa böcker och kommunicera med omvärlden. Houben kommenterar själv upptäckten av att man ställt felaktig diagnos så här:

”Jag kommer aldrig att glömma den dagen de upptäckte vad som verkligen var fel med mig, det var min andra födelse”.

Neurologen Steven Laureys som till sist upptäckte den felaktiga diagnosen, misstänker att det finns fler liknande fall runt om i världen. Detta omskakande vittnesbörd visar flera saker.

1) att bakom ett ”hopplöst fall” fanns en fullt medveten människa som tänkte och som kände och som drömde om ett bättre liv.

2) att ju mer avancerad tekniken blir desto oftare upptäcker man att människor som dömts ut visar sig vara mycket medvetna och kapabla att reflektera. 

3) Människan tycks ha en stark livslängtan, som oftast inte släcks för att hennes liv blivit begränsat av ett handikapp eller en sjukdom. 

Och när läkare nu håller det för troligt att det finns ett okänt antal liknande fall som Houbens, känns tanken på ett samhälle där aktiv dödshjälp inom vården legaliserats ganska… kuslig.  Houben hade knappast uppskattat ”barmhärtigheten” om han i sin hjälplöshet fått höra hur omgivande vårdpersonal och anhöriga planerat att avsluta hans liv. Vilken tur att den diskussionen aldrig var aktuell i hans fall!
Houbens historia innehåller både djup tragik och innerlig glädje. Framförallt förmedlas insikten om med vilken ödmjukhet vi behöver bemöta den människa med, som bokstavligen inte kan göra sin röst hörd. Vare sig det gäller den ofödde i moderlivet, en stum vårdtagare som anses ligga i koma eller en döende person.

E L

Dela detta inlägg

Tweet