Fasansfull retorik

Människovärde, skyddsvärde eller bara avfall

Människovärde, skyddsvärde eller bara avfall?

”Ska foster begravas?”. Med den öppna, och till synes oskyldiga frågan avslutar Lotta Olsson sin välskrivna TV-krönika i DN 070822. Detta med anledning av programmet ”Existens” som sändes i SVT kvällen innan.

I det programmet hävdade en professor i etik i Umeå, Nils Lynoe, att ”fostret har ett skyddsvärde som ökar med tiden, men inget människovärde”. Hans slutsats var, åtminstone underförstått, att foster inte ska begravas, utan kastas med övrigt avfall från operationsavdelningar, mottagningar och obduktionsavdelningar. Som avfall alltså.

RFSU skrev 2003 att fosterkremering inte skulle ske rutinmässigt. Kvinnan, modern, skall, enligt RFSU, bestämma om hennes döda barn (de flesta kvinnor använder faktiskt det ordet) ska hanteras med kremering/begravning eller som avfall. RFSU betonade särskilt att det inte var något som personalen skulle råda över. De skulle bara villfara kvinnans önskemål och se till att kremering skedde – eller gå ut med soporna.

Nils Lynoe verkar ha en tuffare attityd än RFSU, vilket kan te sig märkligt. Men han står i en tradition i Sverige, där många politiker, läkare, samhällsdebattörer och etiker återfinns. De utgår, med viss konsekvens, från lagen, abortlagen. Den lag som faktiskt fråntar fostret (barnet allt människovärde. Oavsett, egentligen, vad kvinnan tycker; eller mannen eller vem som helst. Att vara oönskad innebär att man inte har något värde fram till utgången av vecka 18. Detta synsätt spiller obönhörligen över också på önskade barn, som dör under fosterlivet – det vi kallar missfall.

De kan inte heller ha något värde – inte enligt lagen De är också avfall. Nils Lynoe är konsekvent på nåt märkligt vis. För att klara det uppfinner han ett begrepp: skyddsvärde. Det stiger med tiden, ökar under graviditetens gång, säger han. Men det är inget människovärde. Människovärdet är något mer bestämt, nästan absolut. ”Skyddsvärdet” verkar mer föränderligt, mer godtyckligt. Det får heller inga juridiska eller, egentligen, moraliska konsekvenser. På så vis är det bekvämt.

Jag har kommit i kontakt med många kvinnor och män som råkat ut för missfall. Ett älskat, önskat barn har dött i livmodern, ofta stötts ut alldeles för tidigt. För dem har det barnet, självklart, en människovärde. För dem är kremering eller begravning alldeles självklart.

Synen på det ofödda barnet har olika utgångspunkter. Mänskliga utgångspunkter ibland. Ibland bara utifrån en mer än 30 år gammal lag, som har som en av sina konsekvenser att de ofödda barnen måste betraktas som avfall, som sopor.

Borde inte en sådan diskuteras mera?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *