Hem » Etik » Dödshjälp » Läkare i dödshjälpsdebatten: ”Vår uppgift är att ge livshjälp, inte dödshjälp!”

Läkare i dödshjälpsdebatten: ”Vår uppgift är att ge livshjälp, inte dödshjälp!”

Inlagt den lördag, september 5, 2009 och sparat i Dödshjälp, Etik, Människovärde

I Hälsingetidningarna har debatten om dödshjälp varit aktuell under sommaren. I ett inlägget ”Inte försvarbart bejaka dödshjälp” lägger sig Christina Palm, palliativ läkare och distriktsläkare i Bollnäs, in i debatten. Hon menar att även om enstaka patienter kan ge utryck för att de önskar få aktiv dödshjälp, så är det aldrig är försvarbart att bejaka detta och hon konstaterar dessutom att det – enligt lag – inte är tillåtet.

Hon konstaterar att:

”Döendet, lidandet och döden bör ses som naturlig del av livet och den palliativa vårdens uppgift och mål är att lindra lidandet såväl det kroppsliga (till exempel smärta och illamående) som det själsliga.” och att…

”En medveten patient får vägra all behandling, men inte kräva en viss behandling, som skadar henne eller som strider emot läkaretiken.”

Hon lyfter därför fram fyra (viktiga!) etiska grundprinciper som gäller inom vården:

Autonomiprincipen: Rätten att själv bestämma över sitt eget liv kan överlåtas till annan person.
Icke skada-principen: Att inte skada eller orsaka onödigt lidande.
Godhetsprincipen: Att människan har en förpliktelse att göra gott.
Rättviseprincipen: Alla människor har rätt till lika vård.

Med hänvisning till läkaretikens fader, Hippokrates, hänvisar hon till att läkarens (och andra proffessioner inom vårdens) roll är att ge livshjälp och inte dödshjälp, och att lindra och trösta när det inte längre går att bota. Inte att ”bota, lindra, trösta och döda.”

En ändring av läkaretiken skulle ge oerhörda konsekvenser, något som varje dödshjälpsvurmare bör ta sig en god betänkestund över… För, som Palm konstaterar om läkarens och vårdens uppgift är det livshjälp som är uppdraget - inte tvärtom!