Krönika: Dags för abortdebatt

Debattklimatet i Sverige när det gäller abortfrågan har länge präglats av en påtaglig aggressivitet från de som anser att aborträtten är den kanske viktigaste stridsfrågan för kvinnors jämställdhet. De som haft invändningar mot nuvarande abortlagstiftning och pekat på dess tragiska konsekvenser, har inte sällan bemötts med nedsättande tillmälen. I vår svenska konsensuskultur går man i flock, och den som vågar utmana maktelitens fastställda ”sanningar” riskerar att bli utsatt för hån, förakt och därmed kanske även social utfrysning. Därför har de värderingar som vunnit politisk korrekthet när det gäller abortfrågan oftast fått stå oemotsagda. Det har varit tabu att ifrågasätta aborträtten och följderna av den.

Ett annat tabu bryts

Först när ett annat tabu brutits, nämligen det att diskriminera kvinnor på grund av kön, vilket onekligen sker när man aborterar foster för att de är flickor, har man våga ifrågasätta abortlagens tillämpning. Debatten blev intensiv när det i vintras framkom att sjukvårdspersonal reagerat kraftigt mot att de tvingats utföra aborter av  flickfoster. Man efterlyste direktiv från Socialstyrelsen som nu lämnat beskedet att personalen inte kan vägra utföra könsselektiva aborter, och att de på kvinnans begäran är skyldiga att uppge barnets kön om de känner till det. Och abortdebatten har tagit fart igen i media.

I tidningen Dagen skriver (13/5) Thomas Österberg om Socialstyrelsens fastställande att aborträtten är oinskränkt, oavsett vilka skäl som ligger bakom kvinnans beslut.

-Men att välja bort ett barn enbart på grund av att könet är fel innebär en förfärlig människosyn. Det strider av allt döma helt mot grundvärderingarna hos en överväldigande majoritet av svenska folket.

Österberg konstaterar att Socialstyrelsens tolkning av lagen och den allmänna moraluppfattningen går helt på tvärs, och menar att det är viktigt att vi vågar problematisera abortlagen .Vården kan inte vara värderingsfri, och är det inte heller i praktiken. Frågan är vilka värderingar som ska framföras. Den moraliska dimensionen finns där eftersom abort de facto  handlar om att ett liv avslutas.

-Mantrat om aborträtten har trummats in så hårt att varje problematiserande under lång tid har avvisats, men nu skönjer vi tecken på en förändring.

Genom att sjukvårdspersonalen gett signaler om att de tycker att det är ett motbjudande arbete att tvingas utföra aborter på grund av kön, finns en öppning för vidare debatt.

Även Bitte Assarmo skriver om debatten i Svenska Dagbladet (13/5) under rubriken ”Kan man diskriminera cellklumpar?” och pekar på hur samhällsdebatten präglats av dubbelmoral och ensidighet i abortfrågan.  Efter år av förnekelse där man kallat fostren för cellklumpar, börjar människor indignerat protestera när det gäller könsdiskriminering av samma ”cellklumpar”.  Varför, undrar Assarmo. Är det fri abort i ett land, så är det. Men i Sverige krockar åsikten om abort som mänsklig rätttighet med könsdiskriminering, och plötsligt protesteras det förfärligt.

-Annars brukar den som dristar sig till att kritisera abortlagen bli verbalt lynchad. Högerkristen, anti-feminist, fascist är bara några av de kraftfulla epitet som tokliberalerna brukar använda för att omnämna den som tycker att det är något osmakligt med att man varje år nekar 30 000 barn chansen att få födas.

Ingen tar upp frågan om de ofödda pojkarna och för deras talan, skriver Assarmo. Debatten handlar nämligen inte om abort eller rätten till liv, den handlar bara om könsdiskriminering.

-Det som är mest förvånande är att så få verkar inse hur galet hela resonemanget är. Att vi inte kan få till stånd en enda liten ynka debatt i det här landet om aborternas vara eller icke vara utan att det blir en diskussion om fascism och fanatism.  Varför är det så svårt att inse att livet har ett värde – även innan det är framfött?

Bitte Assarmo anar att upprördheten över de könsbundna aborterna kan få människor att tänka till och hoppas att vi ska börja tala om abort på ett fruktbart sätt utan pajkastning och intoleranta tillmälen. Det skulle vara av godo för hela det svenska samhället.

Så långt Österberg och Assarmo. Nu får vi hoppas att fler modiga skribenter och debattörer kommer ut på arenan, män och kvinnor djärva nog att trots smutskastning och elaka beskyllningar, stå upp för sanningen att ”cellklumparna” är levande små människor vare sig de är flickor eller pojkar, unika individer med unika egenskaper. Så oerhört värdefulla att de – och deras ofta unga mammor och pappor – är värda allt engagemang även om det är ett pris att betala.

Eva Löfquist

Dela detta inlägg

Tweet