I Expressen den 14:e april stod att läsa en oerhört sorglig artikel med anledning av skådespelerskan Mona Seilitz bortgång. Mona, berättar artikeln, bar på en stor sorg – den att hon genomgått en abort och att hon därefter inte kunde bli gravid igen. När hon vid 33 års ålder blev gravid ville hon gärna föda barnet, men barnets pappa ville inte. Så hon kände sig tvungen att göra abort. Hon kände sig sviken och lurad, att hon inte kände att hon fick bestämma över sin egen kropp.
Och då undrar jag – hur många fler kvinnor går igenom precis samma sak? Hur många fler längtar efter att föda det barn de bär inom sig, men känner sig av en eller annan anledning tvingad att fatta det ödesdigra beslutet att avsluta dess liv?
I Sverige sägs det så fint att abort är kvinnans rättighet. Det är hennes beslut, ingen ska kunna pressa henne till det ena eller det andra. Hur ofta är inte de orden bara just ord, verkligheten är totalt annorlunda. Stackars kvinnor som lämnas ensamma med pojkvännens, släktens och omvärldens press. ”Du är för ung, det vore oansvarigt, barnet skulle inte få det bra, det är bäst för barnet.” Rätten till abort har plötsligt förvandlats till ”skyldigheten att göra abort”.
Samhället som så ”gentilt” erbjuder abort för alla kvinnor som vill, var finns det när det gäller att erbjuda alternativa utvägar för kvinnan? Ekonomiskt stöd, bostad, stödfamiljer? Det borde vara en självklarhet att alla dessa alternativ ställs fram för den gravida kvinnan, med samhällets stora, varma, gentila hand. Abort bör inte vara, får inte vara, den ”enkla” lösning som samhälle och omgivning erbjuder en kvinna som hamnat i en oplanerad och komplierad, men kanske inte alls oönskad situation.
ES
