”Ska foster begravas?”. Med den öppna, och till synes oskyldiga frÃ¥gan avslutar Lotta Olsson sin välskrivna TV-krönika i DN 070822. Detta med anledning av programmet ”Existens” som sändes i SVT kvällen innan.
I det programmet hävdade en professor i etik i UmeÃ¥, Nils Lynoe, att ”fostret har ett skyddsvärde som ökar med tiden, men inget människovärde”. Hans slutsats var, Ã¥tminstone underförstÃ¥tt, att foster inte ska begravas, utan kastas med övrigt avfall frÃ¥n operationsavdelningar, mottagningar och obduktionsavdelningar. Som avfall alltsÃ¥.
RFSU skrev 2003 att fosterkremering inte skulle ske rutinmässigt. Kvinnan, modern, skall, enligt RFSU, bestämma om hennes döda barn (de flesta kvinnor använder faktiskt det ordet) ska hanteras med kremering/begravning eller som avfall. RFSU betonade särskilt att det inte var nÃ¥got som personalen skulle rÃ¥da över. De skulle bara villfara kvinnans önskemÃ¥l och se till att kremering skedde – eller gÃ¥ ut med soporna.
Nils Lynoe verkar ha en tuffare attityd än RFSU, vilket kan te sig märkligt. Men han stÃ¥r i en tradition i Sverige, där mÃ¥nga politiker, läkare, samhällsdebattörer och etiker Ã¥terfinns. De utgÃ¥r, med viss konsekvens, frÃ¥n lagen, abortlagen. Den lag som faktiskt frÃ¥ntar fostret (barnet allt människovärde. Oavsett, egentligen, vad kvinnan tycker; eller mannen eller vem som helst. Att vara oönskad innebär att man inte har nÃ¥got värde fram till utgÃ¥ngen av vecka 18. Detta synsätt spiller obönhörligen över ocksÃ¥ pÃ¥ önskade barn, som dör under fosterlivet – det vi kallar missfall. De kan inte heller ha nÃ¥got värde – inte enligt lagen De är ocksÃ¥ avfall. Nils Lynoe är konsekvent pÃ¥ nÃ¥t märkligt vis. För att klara det uppfinner han ett begrepp: skyddsvärde. Det stiger med tiden, ökar under graviditetens gÃ¥ng, säger han. Men det är inget människovärde. Människovärdet är nÃ¥got mer bestämt, nästan absolut. ”Skyddsvärdet” verkar mer föränderligt, mer godtyckligt. Det fÃ¥r heller inga juridiska eller, egentligen, moraliska konsekvenser. PÃ¥ sÃ¥ vis är det bekvämt.
Jag har kommit i kontakt med många kvinnor och män som råkat ut för missfall. Ett älskat, önskat barn har dött i livmodern, ofta stötts ut alldeles för tidigt. För dem har det barnet, självklart, en människovärde. För dem är kremering eller begravning alldeles självklart.
Synen på det ofödda barnet har olika utgångspunkter. Mänskliga utgångspunkter ibland. Ibland bara utifrån en mer än 30 år gammal lag, som har som en av sina konsekvenser att de ofödda barnen måste betraktas som avfall, som sopor.
Borde inte en sådan diskuteras mera?
TS
